Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Torsbybor i försingringen

Nöje & kultur, Samhälle & Näringsliv: 2014-11-18 08:11

Namn: Henrik Halvarsson Ålder: 41
Familj: Pappa Roland Mamma Ingegerd Syster Helena med sambon André och barnen Ludvig, Melker och Hilma. Bor: Kungsholmen, egen lägenhet (sedan 2011).
Jobb: Internationell humanitär påverkansrådgivare hos Rädda Barnen.
Läser: Eckhardt Tolle: Lev livet fullt ut.
Framtid: Försöker leva just ”här o nu”. Vill gärna åka utomlands igen.

Flytten gick ifrån Torsby till Karlstad 1992. Det blev lumpen och efter muck jobbade jag på KH-aktuellt som lokalreporter. Men jag ville andas ny luft och hade en längtan ut till något, men visste inte riktigt vad. Jag funderade på musik, ville gärna skriva och producera. Studiefrämjandet i Värmland hade en demotävling. En tävling som Jocke Jansson och Morgan Eriksson vann. Jag blev också utvald att delta på CD-n och gjorde en låt tillsammans med Chrille Börjars. Men sen ville jag bara ut och iväg! Åkte på ett år till USA och hamnade i San Fransisco.

Jag har alltid gillat språk och som liten tillbringade jag många timmar framför BBC, engelska hitlistor osv. Och så har jag haft förmånen att ha bra språklärare i skolan. Vi var några stycken i språkgruppen som “hade lite för bra engelska kunskaper”, så vi fick studera andra ämnen också, som Media och Politik. Bland annat fick vi läsa om USA och om störtade demokratiskt valda ledare. Det här var spännande, jag blev helt fast. Internationella relationer blev mitt intresse! När jag sen kom hem- 1995, ville jag ha mer av ämnet. Av en slump såg jag en annons på MTV. Det fanns en utbildning på Amerikanska univiversitetet Richmond i London som hette Internationella Relationer. Jag sökte och efter att ha fått goda referenser från några stödjande lärare på Stjerneskolan fick jag besked. Jag var välkommen! Då väntade 4 års studier, med egen finansiering.

Det var otroligt roligt att studera och ha hela världen som politisk arena och det gick så bra att jag fick pris som bäste student inom mitt specialområde vid skolavslutningsceremonin. Det var riktigt stort och jag blev så himla motiverad! Jag uppmanar verkligen alla ungdomar att välja inriktning efter intresse och inte efter arbetsmarknad och lön. Sedan jag var 22 har jag alltid av någon anledning velat komma till Colombia, och där arbeta för FN. Jag la upp en plan. Var tvungen att lära mig Spanska och få organisatios-erfarenhet politiskt. Jan-Evert Rådhström, politiker från Torsby, hjälpte mig mycket. Det hade inte med politiken att göra. Men han var ung och entusiastisk och ville framåt. Hösten -99 skrev jag brev direkt till alla ambassader i Latinamerika. 3 veckor före jul fick jag svar ifrån Mexico. Kan du komma? Det utgick ingen ersättning som praktikant, så jag lånade ihop lite pengar bl.a av farfar. Sen bar det av mot Mexico City. Min spanska var helkass, men jag kom in i det rätt snabbt genom att prata fotboll. Mina medarbetare lärde mig jättemycket. Jag fick insikt i hur man jobbar på ambassad och idag pratar jag flytande spanska. Jag stannade i ett halvår.

Sedan försökte jag bo i Stockholm ett tag, men det kändes inte alls bra. Träffade en spansk tjej som bodde i Amsterdam, så jag flyttade dit. Där jobbade jag med ett PR-eventföretag i 7 månader, det gick faktiskt riktigt bra. Nästa steg blev en Magisterexamen i Konfliktlösning. Den tog jag i Bradford, England. Med hjälp av ett stipendium från Sverige kunde jag sedan arbeta på FNs info-kontor i London. Jag blev tvungen att jobba extra på helgerna för att ha råd att vara kvar. Bland annat på Bilshower och på mässor som säkerhetsvakt. Jag tjänade dåligt men har man ett mål så går det!

Efter det arbetade jag en tid för The Times, London, och gjorde två specialrapporter för deras räkning. Bland annat fick jag intervjua Taiwans Borgmästare, som numer är dess president. Tänk, jag en skitunge från Torsby! Det var en nyttig tid i London, men det blev för kämpigt. Jag pallade 5 månader, inte mer. Jag hade helhetsansvar för både det redaktionella jobbet plus administration och budget och jag jobbade 7 dagar i veckan, ifrån kl. 08-24.00 på kvällen. Jag siktade fortfarande på Colombia, pga deras väpnade konflikt. Kristna fredsrörelsen sökte folk och på en intervju kom jag i kontakt med en Torsbytjej, Bengt Bergs dotter Kari, hon intervjuade mig. För att få jobbet blev jag tvungen att förbättra min spanska.

Jag satsade mina sista slantar på en resa till Ecuador. I 2 månader bodde jag i värdfamilj och pluggade för privatlärare 4 tim/dag 5 dagar i veckan. Spanskan blev bra och jag arbetade sedan med mänskliga rättigheter i Colombia i två år. Min dröm blev sann, 12 år tog det! Efter en förfrågan tackade jag ja till en tjänst i FN. Verkligheten var dock inte lika bra som drömmen…

Jag trivdes fantastiskt med jobbet i fält och alla människor från de lokala samhällena som jag träfade. Men FN är otroligt politiskt och jag kände mig inte bekväm i den rollen alltför ofta. Så jag sa upp mig efter 1,5 år. Jag ville jobba med frågorna i en mer hälsosam miljö! Det blev istället ett par års arbete till i Colombia och denna gång för organisationen Lutherska världsförbundet. Men nu hade jag ju levt drömmen och gjort det jag velat. Vad skulle jag hitta på? Blev sugen på att flytta hem till Sverige. Jag saknade mina föräldrar och ville också komma närmre min syster och mina tre syskonbarn.

Så efter att ha arbetat med fredsbyggande på Life & Peace institutet i Uppsala så fick jag ett erbjudande om en tjänst på Rädda Barnen. Jag tackade ja och köpte mig en etta i Stockholm. Jag trivs bra där jag är nu! Jag har inget större intresse att avancera inom organisationen, jag vill vara så operativ jag bara kan; arbeta med barns rätt till trygghet och skydd internationellt och inte fastna med administration och personalfrågor. Sen kommer jag säkert att åka utomlands igen och arbeta i fält. Här hemma i Sverige kan man röra sig mer fritt. Men jag saknar den varma spontanitet som finns i Latinamerika. Där är det lätt att umgås och man hälsar på folk man möter. Faktiskt att Torsby känns lite Latinamerika. Här är “klimatet varmare” och man hejar på varann. Jag åker hem till Torsby varannan månad ungefär, det är så skönt att

ulla@torsbybladet.se