Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

skriver om:

Vintern rasat, ut bland våra….

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2013-04-7 03:04

Min kära mor kommer till London såhär efter påsk. Jag vet att ni haft en riktig vargavinter i Svedala, men här i Storbritannien – ja, i alla fall här i söderänden – brukar vi ju klara oss väldigt lindrigt undan och det är sällan det kryper ner under nollan. Den här vintern har däremot varit både den längsta och kallaste jag varit med om under mina 18 år här. Det har snöat flera gånger, och täckjackan som jag vanligtvis bara har på mig när jag är i Sverige över jul har blivit flitigt använd.

 

Hinner det bli varmare, tror du?” undrar Mamma försiktigt veckorna innan hon ska hit.

Jamen det är klart det blir,” säger jag självsäkert, ”här brukar det komma värmeböljor redan i mars, så det kommer vara varmt och skönt ska du se. Ta för allt i världen inte med tjocka vinterkläder.

 

Klart våren hinner komma hit innan min sockersöta mor landar för att blända London med sin skönhet, vad oroar hon sig för, tänker jag för mig själv och suckar över hur hon TÖLAR.

 

Lillapan och jag räknar dagarna (eller ”sleeps” som Lillapan säger) tills Mamma/Mormor kommer, och till slut står hon där med sin resväska på Heathrow, som klippt och skuren ur en modekatalog. Hon borde göra reklam för anti-rynk-kräm, konstaterar jag avundsjukt när jag inser att hon kan misstas för min storasyster. Min FRÄSCHARE storasyster, vems panna är slätare än min. Hennes läppglansiga plutmun matchar hennes snygga rosa vårjacka, det blonda håret glänser och är perfekt stylat, inte ett jäkla hårstrå ligger fel och de stora blå ögonen ramas in av tjocka ögonfransar. Jag stryker tillbaka mitt trassliga hår och drar in magen.

 

Lillapan är så glad att han inte orkar vara stilla. Fröken Fräken Deluxe har anlänt och jag vill visa upp min mor för hela London – vore hon inte min mamma skulle jag vara med i hennes fanclub. Jag har sagt det förut: man väljer inte sin familj, men kunde man det så skulle det vara samma gäng jag tillräknade mig, men nu har jag alltså som sagt den stora turen att vara blodsbunden till en drös helt galet bra människor.


Lillapan avgudar min Mamma av samma anledning som varje pojkvän jag haft gjort det också. Nu sägs det tydligen att flickor blir som sina mödrar, och min ex-make säger alltid att det var efter att han träffat min mamma första gången som han bestämde sig för att gifta sig med mig. Mamma är nämligen en mycket snällare, mognare, trevligare, snyggare, smalare och bättre version av mig, som dessutom kan laga mat. Både Lillapa och pojkvänner har säkerligen hyst hopp om att jag till slut ska bli som henne. Vem vet, om killar snackar om att flickor blir som sina mammor, kanske snacket går på skolgården att mammor blir som mormor? Det är kanske det som Lillapan hoppas på, precis som hans far gjorde innan äktenskapet gick i stöpet? 

Fast då måste jag å andra sidan lida med hans lilla vän Sebastian, vems mormor jag tyvärr stiftade bekantskap med utanför skolan sist jag hade ap-hämtning – herre min je…. Den kjollängden (eller bristen av just ”längd”) samt nyansen läppstift trodde jag inte att man kunde använda om man inte jobbar på bordell.

 

Hur som haver.

 

Lillapan totalignorerar mig från ögonblicket vi hämtar min Mamma/hans Mormor. Han ger mig en plikttrogen men halvhjärtad kram när jag måste gå till jobbet dagen efter (han har påsklov och jag har bara tagit ledigt två av dagarna, så när jag sticker är Mormor alltså barnvakt).

 

Jag kommer hem till en stelfrusen Mormor som sitter inlindad i en filt på soffan, och en glad Lillapa som ser lite besviken ut över att jag kommer hem (eftersom han därmed inte kommer få precis som han vill eller tvingas dela med sig av sin trogna tjänare). Vad jag trodde redan var en välstädad lägenhet är så blänkande ren att jag först undrar om jag gått in i fel port. Mamma lär mig hur man använder salt till att få bort envisa kaffeavlagringar i kopparna. Sedan virar hon in sig i filten igen.

 

Jepp, det är SVINKALLT. Det är knappt över nollan, molntäcket är tjockt och grått, och blåsten sopar argt över London med kraftfulla tag. Mormor och Lillapan har varit i parken och hennes snygga vårkappa skyddar inte så bra mot kylan. Hon nyser (eleganta små dam-nysningar förvisso – det är ju ändå min Mamma) och kurar ihop sig. Våren jag utlovat är INTE här, så resten av tiden Mamma är här får hon låna min täckjacka som förstås är för stor, men hon är så irriterande snygg att hon klär i allt.

 

Och jodå, ex-maken ringer mig när jag sitter på jobbet. Han vet ju att min Mamma är i London och vill ta med henne ut på lunch. Jag snörper ihop munnen och är sur så det stänker om det, men äter hellre upp mitt eget huvud än erkänner att jag är svartis. Jag sitter ju på kontoret, så jag är inte där som vittne, men jag har ju varit med förut – innan vi skilde oss – och vet därför hur han flirtar med min mor och hur hennes förutnämnda blåare-än-mina ögon glittrar tillbaka när den förbaskade karlsloken fjäskar. Jag är noga med att ha en konversation med Mamma när jag kommer hem, som huvudsakligen går ut på att bevisa att jag gjorde rätt som lämnade ex-maken.

 

Det lägger jag mig inte i, Anna,” säger min mor i sin mjuka, sockersöta stämma, ”han är den [Exet] jag alltid kände och han är välkommen till oss när han vill, dörren är öppen.

 

Jag tjurar ända tills hon lagat middag.

 

Blåst och kyla innebär att vi mestadels spenderar tiden inomhus, men vad gör väl det när vi har Mamma/Mormor här som lagar mat och fixar? Jag svär att jag gått upp minst tre kilo senaste veckan, och när hon lagar Lillapans favorit Korv Stoganof sitter jag och apan och skyfflar in tugga efter tugga som det inte finns någon morgondag. Tyvärr finns det en morgondag, och tidigt imorse vid fem-snåret får vi motvilligt sätta Mamma/Mormor i en taxi till Heathrow, åter iklädd sin moderiktiga och somriga rosa vårkappa. Vackra, vackra Mamma. Jag vill inte släppa taget om henne och när vi kramas om trycker jag in näsan i hennes nacke och drar in doften av hennes hår som doftar kärlek och trygghet och Elisabeth Arden.

 

Lillapan hittar lappen hon lämnat på hans lilla skrivbord, med puss-avtryck som han fnittrar och rynkar på näsan åt men sedan lägger i tryggt förvar mellan två böcker i sin bokhylla.

 

Ungefär samtidigt som hon landar på Gardermoen, bestämmer sig solen för att stifta bekantskap med London igen och jag ringer henne när jag promenerar upp till Blockbuster för att lämna tillbaka filmen vi hyrde. Det är riktigt vackert vårväder helt plötsligt, och den argsinta blåsten har ersatts av en mjuk vind och solen skiner glatt.

 

Jaa, här är det jättekallt, men när jag var i London hade de stålande väder och [Styvfar] har suttit ute i solen och är brun som en pepparkaka, men nu är det dret-väder igen” talar hon om och fnissar lite, ”jag är förföljd!

Jag ler, och tänker tyst för mig själv att vem katten behöver solsken när min underbara Mamma finns i närheten och lyser upp. Styvfar, när jag pratar med honom också som hastigast, låter onekligen lättad över att ha sin fru tillbaka när han svarade i telefon. Lyckos.