Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

skriver om:

Vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig….

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2012-08-11 03:08

(Prova med att få den dryga låten ur huvet nu!)

 

”Kluven” enligt Wiktionary (ordbok på nätet): två eller flera sinsemellan oförenliga saker.

 

Jag tror jag har nämnt förut att jag är väldigt blyg, snudd på lite folkskygg. Lite osäker sådär, lite rädd att jag ska göra bort mig, verka dum eller säga fel saker (det är lite si och så med filtret ibland). Och det slog mig nyligen att jag blivit ”värre” med åren. Inte bara att jag verkar göra bort mig mer och oftare (för det gör jag helt klart, åtminstone enligt min son som redan vid knappt åtta års ålder anser mig pinsammare än en böld på näsan), men även att jag är blygare, och speciellt när jag är i Torsby. Är nyss hemkommen efter två veckor där. Som vanligt hade jag stooooora planer på alla äventyr jag skulle hitta på med sonen, familjen och vännerna, och som vanligt reste jag tillbaka och kände att jag liksom inte hann med ens hälften av det jag tänkt.

 

Men jag återkommer till senaste vistelsen, det får bli ett separat inlägg som kommer strax.

 

Nu var det ju om hur blyg jag är. Jag tror jag har kommit på varför jag blir extra fjollig när jag är i Torsby, och för den delen Sverige eller runt svenskar överhuvudtaget.

 

Nu när man sitter här i gränslandet och upptäcker att man är mittemellan två nationaliteter och är så enormt kluven över vad som egentligen är ”hemma” (där rötterna finns eller där ens liv faktiskt utspelar sig) så inser jag plötsligt att precis som mitt liv är på mitten kluvet i år mellan Sverige och England, så är jag som person det också: barn- och ungdom 1976-1995 Sverige, 1995-nu vuxenliv England. Det innebär följande (för mig)…

 

Säg att jag sitter med engelska vänner och dillar om ditten och datten. Det ska erkännas att rent generellt är jag mer bekväm i det läget. Jag har koll på saker, liksom. Jag vet vad som är i nyheterna, vet vad premiärministern pysslar med, jag förstår samhället, jag hänger med i debatter om jobb och barnomsorg och annat, jag förstår mentaliteten, nyanserna och humorn. Mitt vuxenliv är här, så jag är helt med på akademi, jobb, betala skatt och allt annat man kan hitta på efter gymnasiet. MEN. När det börjar pratas om barnprogrammen från tidigt åttiotal eller typ barndomsgrejer och uppväxt, då sitter jag stum och har inget att tillägga. Jag växte ju inte upp med samma skolgång, sagoböcker, sånger och traditioner som mina engelska vänner, så när konversationen fiskar referenser i det förflutna blir det zip, zilch, nada.  Skulle jag istället sitta och tjattra med mina vapendragare hemmavid i Svedala, så skulle jag ha lika mycket som de att tillägga om Kalle Anka på julafton, kräftskiva, älgjaktsveckan, Pippi Långstrump, lussekatter, Herreys, dansbands-SM, nubbe och sommarmorgon på SVT. (Okej, kanske inte i den ordningen!!)

 

Förflytta mig till Sverige. Då är jag trygg i att jag ju ÄR svensk och har rötterna där, och när jag kommer hem är det ofta så att jag känner att mitt utanförskap försvinner därför att i Torsby är jag ju uppvuxen, där finns behörigheten. Men ändå passar jag inte helt in, nuförtiden. Och det var det som slog mig nu sist.

 

Jag har inte bara dålig koll på vad som händer i Sverige (bortom Facebook, kontakt med de nära och kära, samt Aftonbladets websida) – politik, samhällsfrågor, hur allt fungerar (exempelvis om man diskuterar bostadsbidrag, sjukvård eller vad katten som helst – jag tror jag har en gammal patientbricka någonstan, men bortom nödnummer vet jag inte om jag skulle betala för att träffa en doktor osv jämfört med här i England där jag vet numret man ringer gratis för rådgivning om man är krasslig och vart jag vänder mig i olika situationer, sjuk eller ej), vilka kändisarna är eller vad som är viktiga frågor eller samtalsämnen just nu. Så jag blir tyst som en mus och känner mig totalkorkad. Lyckligtvis har jag många svenska vänner i alla världens hörn via ett kontaktnät för utlandssvenskar som kan relatera till fullo, och svenska vänner här i London som förstår PRECIS vad jag menar när jag säger ”de annonserade det igår” och inte syftade på annonser. De är lika kluvna som jag är.

 

Men just med Torsby är grejen den att det ju är ett ganska litet samhälle. Alla känner alla, eller åtminstone vet man vem som är vem. Och det är då som det tar stopp. Vad kan jag prata om bortom ”hej, vad kul att se dig”, ”vad pysslar du med nuförtiden” och vädret? Ittna, känns det som ibland. Bodde jag i Torsby skulle troligtvis konversationen snurra iväg så mycket naturligare: ”jaha, du jobbar där, det gör ju si-och-så också, ja hon är ju gift med han som har si-och-så-butiken som är kusin med hon som hade ihop det med  si-och-så, ja de bor ju där nu, precis, granne med si-och-så…..” samt lite saftigt skvaller när jag tyvärr bara finns kvar vid att si-och-så gick i 5A. Osv, osv. Jag menar, om någon undrar vart jag bor så är det helt ointressant att säga Chiswick. Vad betyder det? Det går inte att spinna vidare på den tråden, som jag exempelvis kunnat göra med en engelsk kompis: ”ja där vid floden, jag bodde i Putney ett tag, det är ju nära, har du ätit på ditt-eller-datt…

 

Så baksidan av medaljongen (kan man säga så, förresten? Jag vet inte om man kan det på varken engelska eller svenska – snacka om sinnesförvirrad!!) är den att jag liksom viker undan lite. Är jätteglad att se gamla vänner och bekanta, men samtidigt nästan våndas jag när jag upptäcker att jag har så lite att säga. Precis som när med engelska vänner konversationen styrs tillbaka till grunderna. Det är för sjutton rätt märkligt ändå, men å andra sidan kanske rätt naturligt för alla som växt upp på ett ställe och rotat sig på ett annat, i Sverige eller utomlands.

 

Så jag är nog knappast den enda som känner så, och jag analyserar nog alldeles för mycket. Nuförtiden är ju så många av oss utflugna ur boet och befinner oss på alla möjliga ställen. Det är nog bara jag som gör saken större än den är. Så de två nationaliteter jag är kluven emellan kanske inte är oförenliga, utan bara olika, vem vet? Jag har trots allt hittat en rockabilly-bar här i London, men den berättar jag om en annan gång. (Den drivs av en svensk kan jag däremot tillägga redan nu, fränt va!!)

 

I skrivande stund är klockan strax efter halv fem på eftermiddagen här i Chiswick, denna underbara lilla plätt i västra London som välkomnade oss idag med solsken efter att vi landat på ett Gatwick som var så öde att jag undrade ett tag om det var utrymning på gång. Denna galna OS-hysteri och om hur London skulle bli så kaotiskt… SPÖKSTAD! Jag har aldrig sett på maken under mina år här på ön, så folktomt som det varit sedan veckan innan OS och fortfarande nu när jag kommit tillbaka, har jag aldrig sett London. *fniss*

 

I alla fall. Jag har varit vaken sedan tre imorse när vi lämnade Torsby och har sedan dess kört två maskiner tvätt och grovstädat lägenheten, lite mat och andra väsentligheter har jag varit och handlat också, så nu doftar det såpa och skåpen är fyllda och jag ska försöka hålla mig vaken tills ikväll istället för att somna på soffan och vakna typ två på natten.

 

Det är underligt ändå, att vara tillbaka här och känna som om man aldrig var iväg, samtidigt som senaste två veckorna i Torsby är så nära i minnet att man är alldeles vilse och rastlös, just att det är konstigt att helt plötsligt vara här igen när jag bara för några dagar sedan var på Stjärnan och såg på Madagaskar 3 (rekommenderas) i 3D med mamma, sonen och en av kusinerna. Typ, dags för en joggingrunda runt Sirsjön samtidigt som sirener tjuter någonstans som jag hör där jag sitter vid köksfönstret – förvirrande som attan!

 

Jag går på någon konstig form av övertrötthetsenergi (Annas Nya Ord AB), så inlägget om senaste vistelsen i Torsby kommer kanske redan idag, i vilket fall jag får be om ursäkt för att jag stjäl utrymme!

 

Over and out!

Enhanced by Zemanta