Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

skriver om:

Stora Äpplet

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2013-03-11 10:03

Kära London,

 

Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag har varit otrogen mot dig. IGEN! Ja, jag vet hur det var med Paris den där gången. Jamen, det bara BLEV så. Och de var snygga och spännande och jag rycktes med i ögonblicket, det bara HÄNDE. Men jag tänkte på dig hela tiden, och jag insåg snabbt att du är där jag vill vara. Det finns ingen som du. Paris är enormt vacker och New York har högre byggnader och fler invånare än du har, men du, jag älskar dig och vill att vi ska få det här att fungera. De betydde inget för mig, jag lovar.

 

Kan du förlåta mig? Jag svär att jag tycker Hyde Park är mycket bättre än Central Park, och vem katten bryr sig om Eiffeltornet när du har The Shard? Kom igen, du vet att du är den enda för mig. Och jag är så glad att jag fick komma tillbaka igen.

 

Oroa dig inte – du är den enda för mig.

 

Anna

 

Jag har varit i New York flertalet gånger, men det här var första gången under guidning av en inföding. Det blev en komedihelg, jag har skrattat så mycket att jag har träningsvärk som om jag gjort för många sit-ups. Tyvärr känns det mer än det syns. Syntes det skulle jag ha en tvättbräda utan dess like, och det har jag INTE. Ahrrm.

 

Återigen har jag spenderat tid med en kär gammal vän som – precis som min Maria – gillar att knuffa mig ut ur min lilla blyga bubbla.

 

Vännen bor i Nolita (på Manhattan, typ i skarven av Little Italy och Chinatown kan man säga) och vi höll oss däromkring. Allt turistjox har jag ju avklarat förut och mycket därtill, så förutom att hoppa på bussen och strosa runt i Central Park efter lunchen i lördags, så blev det inget turistande den här gången och Empire State Building såg jag bara på avstånd. Jag har höjdskräck, så det tornet var jag bara uppe i första gången jag besökte New York för tio år sedan ENBART så att jag kunde säga att jag gjort det. Jag svär att hela skyskrapan svajade.

 

Efter ett antal besök till New York har jag samlat på mig ett antal guldkärnor som kan hittas i det stora äpplet, så om någon skulle vara på väg dit och inte veta vart man ska börja så är det bara att höra av sig, jag delar gärna med mig.

 

Så. Lördag kväll. Sammy’s hette restaurangen och är ”Roumanian”/judisk. Källarlokal, lite slitet och enormt udda, åtminstone ur mina ögon sett. I ett hörn är en pyttescen med discokula och strålkastare ovanför en keyboard. Det fylldes snabbt upp vid nio-tiden på kvällen när vi bokat bord, och hälften av de som var där var ett jättelångbord med åtminstone 15 par i 60-70-årsåldern – karlarna satta alla på ena sidan mittemot sina hårdsminkade fruar och colognen hängde som ett tungt moln i lokalen. De var som klippta och skurna ur Goodfellas allihop. Lätt kaotiskt och när alla satt sig och mat börjar serveras, drar underhållningen igång, en snubbe som heter Dani Luv.

 

Vin och vodka (helrör vodka serverade med flaskan infrusen i ett isblock) flödade, och folk åt, sjöng med och dansade i en salig röra.

 

Anna dansar inte. Anna tycker om att finnas i bakgrunden. Anna tycker om stanna i hörnet. Det gillar inte Annas vän, så när Dani Luv undrar ”how many Jews in the house” (på allvar – han gör om låtar också, sjunger exempelvis ”it had to be Jew” istället för ”it had to be you”) och sedan hur många som inte är från NYC är det kört för min del. Jag spänner blicken i Vännen som redan sträckt upp handen och pekar nedåt mot mitt arma lilla huvud och ropar ”här, hon är från Sverige”. Jaja, det är över snabbt och jag slipper i alla fall stå upp. Ett av mafioso-paren firar 42-årig bröllopsdag och nu börjar dansandet till applåder när Dani Luv drar igång med What a Wonderful World.

 

Dansa med mig?” säger Vännen.

Nej!” säger jag bestämt och skakar överdrivet animerat på huvudet.

Jo,” säger han och ställer sig upp och jag sluter fred med det faktum att jag inte har något val och till applåder som kommer varje gång någon mer går upp och dansar, bökar vi runt mellan två bord nära maffia-paret.

 

Svenskan dansar!” utbrister Dani Luv i micken och jag ger golvet en arg uppmaning att öppna sig och svälja mig hel men det förblir platt, hårt och erbjuder ingenstans att gömma sig.

 

Vännen är helt ADHD och innan jag vet ordet av har det övergått i Copa Cabana. Han snurrar mig, dansar som en galning på Prozac och jag skrattar så mycket att jag får hicka. Jag inser att här handlar det om att skita i allt och att dansa som om ingen ser mig, och det gör jag. Jag har ju inget annat val.

 

Oroa dig inte, Sverige,” pratsjunger Dani Luv, ”låten är över om två minuter.

 

Vi äter världens största stek, och den är precis så blodig som jag vill ha den – dvs de har typ skurit av hornen och torkat den i arslet innan de lagt den på min tallrik. Sedan blir det ringdans runt borden, á la horah, helt sjövilt men så kul att jag nästan kissar på mig, en blandning av skräck och förtjusning.

 

Det var en upplevelse. Jag vet inte om det är sådant tryck varje lördag eller om vi bara hade tur. Boka måste man i alla fall. Vi hade reserverat men stod ändå och köade i åtminstone tjugo minuter utanför. Rekommenderas varmt.

 

Efter det bar det av till East Village Comedy Club. Stå-upp-komiker. Som hackar på publiken, utser offer och kör med dem.

 

AAAAAALL uppmärksamhet kommer vara på dig,” lovar Vännen och lägger armen om mig.

Nej, snälla, låt mig vara, låt dem munhuggas med dig istället,” ber jag, ”jag menar allvar, jag fixar inte sånt, jag tycker verkligen inte om det.

 

Det faller på döva öron förstås.

 

Nej, inte här” säger Vännen när servitrisen visar oss ett bord som jag för all del tycker är för nära scenen, ”ge oss det där”, beordrar han och släpar mig till bordet som – jepp, bingo – är precis vid scenen.

 

Så sätter det igång. Det frågas förstås om det finns någon som inte bor i New York i lokalen.

 

”HÄR!” hojtar Vännen och återigen har jag hans hand ovanför mitt huvud, hans pekfinger hyttande ner.

 

Sedan säger inte den jäveln nåt mer, utan ler nöjt och lutar sig tillbaka. Komikern ler brett mot mig.

 

Vart kommer du ifrån?

Sverige.

Sweeeeeden! Yeah! Mycket bättre än Irland!” säger han och gestikulerar mot bordet längre bort där folk ropat att de kommer därifrån. ”Jag säger inte att Sverige är ett bättre land, jag säger att hon är en snygg blondin!

 

Att få en komplimang är plåster på såren, inte alla dagar man får sådana, så trots att stackarn behöver glasögon (han tycker ju att en trött mamma på 37 bast är en snygg blondin) tar jag åt mig allt jag kan. Vännen applåderar och jag fantiserar om hur jag ska strypa honom långsamt när vi kommit hem.

 

Jag får redogöra för hur vi känner varandra, dvs att vi en gång i tiden jobbade på samma företag.

 

Var det därför ni båda slutade jobba där?” undrar komikern och folk gapskrattar.

 

Plötsligt har jag genomgått en personlighetsförändring och innan jag själv insett att jag vågar, så har jag med klar stämma svarat ”jepp, det stämmer – jag slutade och han blev arresterad”.

 

Vart katten kom DET ifrån? Skrattar gör folk i alla fall, komikern också. Jag nickar självnöjt åt Vännen som ser smått impad ut för en gångs skull.

 

Dejtar ni?

 

Vi svarar samtidigt, och högt dessutom (vad har flugit i mig?!). Jag ropar ”nej, bara vänner!” och Vännen ropar ”javisst!”. Hoppsan. Nu skrattas det ÅT mig, inte med mig, men mitt lilla segerögonblick kunde väl å andra sidan inte vara för evigt. Tortyren är över på en minut som kännts rätt så lång, och jag är ändå tacksam över att kunna sjunka tillbaka i stolen.

 

Ja, i alla fall. Det stället rekommenderar jag också. Samt slutligen en ganska känd NY-institution som heter Katz där vi tidigare samma dag åt varsitt berg pastramimacka till frukost. Galet gott.

 

Ja, och allt detta i grannskapen nära Nolita – som betyder NOrth of Little ITAly, förresten – där Vännen bor.

 

Visst. Charmigt. Kul. Spännande. Berusande. En massa adjektiv som beskriver FANTASTICO. Men inte London, och det är i London jag trivs bäst. Och jag var som alltid väldigt nöjd med att komma hem till min lilla lya vid Temsen där livet rullar på som alltid. Som ett äktenskap som motstått tidens prövningar, står London där för mig när jag landar. Efter att ha tryckt pannan mot fönstret på planet som jag alltid gör på inflygningen till Heathrow, ligger London där och väntar, och jag kan fanimej varje liten krok och skrymsle när planet sakteliga makar sig nedför landning – samma, gamla vanliga London, men precis där jag hör hemma, oavsett om det ligger strumpor på golvet eller toalocket inte fällts ned.

 

PS. London, du är den enda för mig. Tack för att du tar mig tillbaka. Jag lämnar dig aldrig, det hoppas jag du vet, de andra betyder inget för mig.