Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

skriver om:
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-10-12 07:10

Förlåt för radiotystnaden – sommaren har varit stressig, och hösten har hittills gått i samma spår. Dvs två hastigheter som jag låter chefen välja mellan:

 

  1. Jag gör så gott jag kan.
  2. Ta dig i arslet.

 

Chefen och jag kommer bra överens, så vanligtvis kan han ta sig i arslet.

 

Denna höst har jag svenska importer här på löpande band som ett gnistrande vackert pärlhalsband: Loa & John var här för ett par veckor sedan (mina mysisar), just nu är Sven här på besök (min käraste vän i världen), och om ett par veckor kommer pappa och Eva-Gun (fina päron och styvpäron).

 

Det är mycket nu. Detta ”mycket nu” är mestadels roligt (hurra!) men jag har för jämnan andan i halsen och verkar spendera min tid på språng – alltid stressar jag, jag minns inte när jag senast var på väg någonstans utan att skynda – vare sig det är på väg till jobbet efter skol-avlämning eller från jobbet till skol-upp-plockning. Däremellan försöker jag så gott jag kan att hålla skokartongen jag och min son bor i någorlunda städad och ren (intill omöjligt med dammet som tvingar sig in från gatan utanför om jag vill ha fönstrena öppna för att vädra), fixa tvätt och lunchlådor, och jobba hemifrån eftersom ”nio till fem” inte betyder nio-till-fem alls utan kräver all tid jag kan undsätta närhelst jag lyckas ta ett andetag, vilket jag inte så ofta hinner.

 

Puh!

 

Har jag inte min son hos mig (varannan vecka), sticker jag hemifrån runt sju på morgonen och är inte hemma förrän bortom åtta på kvällen, så när lillapan är här är det bara att logga in efter läggdags och sitta tills efter tio med jobb. Sånt är livet som ensamstående förälder i England. I Sverige får man visst något som heter ”övertid”, eller? Lyck-ostar, ni har det jävligt bra, ni.

 

Puh!

 

Tydligen får ni ”vabba” också, jämfört med här där jag får endera ta obetald tid ledigt eller ta av mina 20 semesterdagars ledighet per år. Ni svenska föräldrar är LYCK-OSTAR. Vad ni än gör – klaga inte över förhållandena i Svedala så jag hör, för då svarar jag inte för vad jag gör.. Jag räknar till tio, men vid åtta kan det komma en knytnäve om ni beklagar er, bara så ni vet. Jag vet att det är hårda bud, men jämfört med här så har ni det bra, svenska föräldrar, sanna mina ord.

 

Puh-puh!

 

Jaja.

 

Svenska importer är förstås enbart ett glädjeämne, men bidrar till att bloggandet hamnar i baksätet. Detta är ju DRET men kan inte alltid hjälpas. Jag tänker om-prioritera, men det får ske pö om pö…

 

Just nu är alltså Sven – Svännen – här hos mig.

 

Nu har jag bott i London i nästan tjugo år, men när Sven frågade mig imorse över frukosten vad jag tycker vi borde hitta på idag blev jag helt stum.

 

Öh… vad du vill..” svarade jag och tog en klunk kaffe.

Jamen, du bestämmer, vart brukar du ta med folk när de kommer på besök?” undrade Sven.

 

Nu är Sven lite annorlunda därför att han varit på besök ofta under dessa år jag bott här, så han har ju sett stor-Ben och allt det där. Sven har jag tagit med och visat alla mina London-gömmor redan: vi har varit på alla rökiga och skumma jazzklubbar, rockklubbar, komediklubbar, teatrar, museum, strippklubbar (sorry, pappa!) och alla möjliga (och omöjliga) marknader som London har att erbjuda. Under dessa snart tjugo år som jag bott här så har vi betat av en hel del.

 

Nu då? Vad gör vi nu?

 

Jag körde på säkra linjen, så precis som med Loa & John, tog jag Svännen med på London-promenaden som jag vet är idiotsäker: den längs Regents Canal från Little Venice till Camden. Little Venice är ungefär som namnet beskriver: Lilla Venedig. En liten ficka i London som turister hittills inte har upptäckt överdrivet mycket, ett exklusivt bostadsområde där Regents Canal slingrar sig igenom Maida Vale och österut mot Camden, pittoreskt så det tjuter om det.

 

Som med Loa & John hoppade jag av bussen med Svännen och började knalla längs kanalen, förbi pråmarna som låg ankrade därefter, gullade med någon pråm-katt, förfasades över jättespindlar som spunnit nät under broarna där vi fick ducka när vi mötte någon när gångvägen var bredare än bron ovanför tillät.

 

Denna promenad är underbar, så Svännen var nöjd. Under alla dessa år har jag aldrig tagit med honom till Primrose Hill, så jag släpade upp en flåsande Montán dit med fasta förhållningsorder om att han inte fick vända sig om förrän vi var uppe på kullen. Därifrån kan man se ut över min hemstad, mitt vackra London. En vacker höstdag som denna svarade mitt härliga London med att visa Sven sin prakt i horisonten och trots att jag varit på denna kulle så många gånger förut, slog mig London med häpnad återigen med sin imponerande horisont. Han flåsade en hel del, men medgav att helsike vad fint det är. Och det är det. London är helt fantastiskt.

 

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-09-12 07:09

Lillapan har just börjat sitt fjärde skolår. Här i Storbritannien börjar ju de små liven vid fyra års ålder, så nu när han snart fyller åtta påbörjar han stadie nummer två; ”junior school”. Det är samma skola: ”juniors” ligger vägg-i-vägg med ”infants” där han tillbringat sina första tre år, men lite läskigt ändå att bli yngsta kullen tillsammans med ”the juniors” och med nya regler. Exempelvis förväntas barnen själva gå till klassrummet – föräldrarna lämnar inte längre i köerna till varje klassrum som vi gjorde på ”infant school”, utan nu släpps barnen av vid skolporten in till skolgården, och förväntas själva infinna sig i rätt kö vid rätt tidpunkt. Lunchboxarna måste de själva ställa på rätt vagn, samt hämta vid dagens slut. Och så vidare – mer ansvar, större förväntningar. Men Rohan har tagit det med ro, precis som min ljuvliga pojke har gjort och gör med det mesta hittills.

 

Mamma har däremot fått stränga förhållningsregler.

 

  • Inte under NÅGRA omständigheter får jag krama honom när andra ser.
  • Jag får ABSOLUT INTE gulla med honom eller fråga om han är okej (tecken på svaghet).
  • Snuttipluttiga smeknamn är VERBOTEN. Han heter Rohan, och jag får endast tilltala honom med en klang av djup respekt (och gärna lite rädsla).
  • Skulle jag ens komma på tanken att försöka hålla honom i handen tänker han ansöka om att bli bortadopterad.
  • Helst ska jag uppträda lite nonchalant och inte se för glad ut när jag hämtar honom.
  • Summa sumarum: VAR INTE DIG SJÄLV, MAMMA, FÖR DÅ DÖR JAG AV SKAM.

 

Så nu i eftermiddag, när jag hämtar Rohan, försöker jag uppföra mig enligt dessa hårda konventioner och försöker vara Coola Mamma. Jag drar fingrarna igenom buskaget som är mitt hår (lejonkungen är inte en look som fungerar, så jag försöker få trasslet att likna ett någorlunda respektabelt Coola-Mamma-svall, men misslyckas ganska rejält) och kletar på lite läppglans innan jag nonchalant och supercoolt gör min absolut mest hängivna version av en catwalk över skolgården till skolans motsvarighet till fritidsgård där Rohan spenderar ett par timmar efter skoldagens slut.

 

Hey buddy”, säger jag släpigt och försöker se ointresserad ut, till Rohan som sitter med några äldre barn.

Hi mum”, suckar han teatraliskt så att de stora och tuffa killarna ska se att han inte bryr sig sådär överdrivet mycket över morsan.

 

Just det – en förhållningsregel till. Inför vänner, och speciellt de som är äldre ”juniors”, är jag MUM. Inte ”mamma”. Det låter tydligen för barnsligt. Jag tycker INTE om att han kallar mig ”mum”. Det skär sig totalt, men hans street cred står på spel här så jag finner mig i det. Jag ryser åt att bli tilltalad som ”mum” men okej, this too shall pass. Jag är en supercool mamma, trots allt. Whatever, liksom. Coola Mamma fixar biffen.

 

Jag tycker själv att jag sköter mig fantastiskt bra.

 

Min spontana instinkt är att rusa fram till min unge och krama skiten ur honom, köra näsan i hans nacke och sjunga hans lov, jag har ju trots allt varit separerad från mitt hjärtas gull i nästan TIO LÅNGA TIMMAR, sedan hålla handen som tillhör mitt universums centrum och låta storflinet som avspeglar min glädje över att han är min son trycka upp mina runda kinder så att ögonen knappt får plats i fejjan och jag kisar. Men nejdå, jag är SUPERCOOL istället – Coola Mamma deluxe, YO – och går lydigt med honom utan att gulla eller tjata eller på annat sätt kompromissa hans auktoritet tillbaka över skolgården och ut genom grindarna.

 

När vi är runt hörnet gör jag förstås bort mig.

 

I love you”, säger jag lågmält, för nu har jag ju faktiskt spenderat över fem minuter i närvaron av den här lilla människan som gör mig tokig av kärlek och beundran.

 

Rohan ger mig vad jag enbart kan beskriva som ett åskmolnsögonkast under lugg. Coola Mamma-fasaden rasar med ett dån och jag är återigen dammiga gamla morsan som är så pinsam att han knappt förmår sig tilltala detta patetiska föräldravrak. Jag blir förnärmad. Va’ katten är det med honom?! När ingen hör kan jag väl för tusan få vara lite gullig, eller?

 

Rohan, ingen är här, nu kan jag väl få vara mig själv?” säger jag förnärmat.

They have very sensitive ears (de har väldigt känsliga öron)”, informerar han mig.

Jaha, men då kan vi väl prata svenska, då”, föreslår jag.

Nej. Någon kanske vet svenska. You are embarrassing me”.

Jaha”, suckar jag lite sårat – jag som är så attans ball.

 

Vi knallar vidare över järnvägsbron hemåt, och Rohan funderar uppenbarligen över hur han ska kunna avskräcka mig från framtida felsteg, för några minuter senare lyser han upp.

 

Jag ska vara embarrassing (pinsam) för dig, så du inte säger embarrassing saker again”.

Jaså, du. Hur ska du vara pinsam, då”?

Jag ska säga dem att min mamma tänker att man ska ta alla små gold coins på Super Mario Bros och hon dör hela tiden för hon inte kan combo på remoten.

 

Detta är den största förnedring min snart åttaårige son kan tänka sig. Att jag är urkass på Super Mario Bros.

 

Aj då. Då får jag verkligen skärpa mig.

Ja. Nu du vet det,” säger Rohan strängt och ger mig en blick som nästan är lite medlidande. ”Bra det är.

 

Mm, nu vet jag.

 

Men när vi rundar hörnet till vår gata, smyger han sin lilla hand i min. Bara i några sekunder, visserligen. Han kanske har glömt bort sig, och någonstans fanns en reflex att ta mammas hand som han glömde bort att förkasta där under ett kort ögonblick, men jag småler för mig själv och när han släpper taget låtsas jag vara Coola Mamma igen.

 

Publicerat i - - -
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-08-14 09:08

Min far hämtar oss på Gardermoen. Rohan, min son, har längtat halvt ihjäl sig efter sin Moffa likväl som resten av klanen och vill på stört hem så att han kan få skjuta med luftgeväret på olika måltavlor Moffa satt upp (inte grannens katt, oavsett vad Moffa gör – detta får han lova sin ömma mor), han bestämde sig nämligen sist vi var hemma i juni att han ska bli älgjägare. Han visade då på viss talang för skytte ansåg Moffa, och här i London har jag förstås måltavlorna kvar sedan sist, där ett skott hamnade utanför måltavlan som Rohan ringade in och skrev ”Morfar” på, så att man ska förstå att det inte var han som missade.

 

När väskan äntligen kommer får jag sprinta efter sonen där han springer ut mot ankomsthallen, och när Rohan får ögonen på Moffa tjuter han MOFFAAAAAAAAAAAA för full hals och efter några glada språng tar han ett jätteskutt upp i Moffas famn. Jag upphörde att vara huvudpersonen 6 november 2004, men kramen jag får av min pappa är nog så hjärtlig trots att hans fokus orubbligt är på sin dotterson.

 

Så kommer vi hem till Mormor efter resan från Gardermoen, pappa drar iväg hem till sitt och återigen tar min unge ett jätteskutt upp i famnen på nästa morförälder som han saknat så mycket. Återigen får jag en kram av min mor i samma anda: jaha-du-är-med-också. En minut senare sitter Rohan där och stuvar in ”Mormor’s Bulles” som om det inte finns en morgondag. Mormor ler glatt förstås och tinar upp fler allteftersom den förgrömmade ongen lyckas klämma ner åtminstone fyra rejält tilltagna kanelbullar. Att jag vill att gossen ska äta mat lyssnar ingen på, och mitt barn skiner som solen när han har sin Mormor tillbaka igen och slipper alla måsten, där han sitter och tuggar i sig kanelbulle efter kanelbulle så de små kinderna är som tennisbollar.

 

Mormor är nämligen vad Rohan uppfattar som det optimala. Som Mamma fast mjukare, snällare, snyggare, ger med sig utan motstånd och med outtröttlig energi servar honom med allt han kan tänkas vilja äta, göra och ta sig för. Han uttnyttjar det till MAX.

 

”Mormor’s hus, Mormor’s rules. Sorry Mamma”, förklarar han, för att liksom klargöra varför vad jag säger härmed inte längre räknas ifall jag undrade, typ.

 

Jag ska hunta många mos-er”, informerar mitt barn mig efter bull-ätande och lekande med kusiner.

Jaha, då får vi åka till Moffa”, svarar jag.

Bra det är. Vi göra det imorgon och jag ska shoota”, säger mitt gossebarn och somnar sött.

 

Ja, alltså, han somnar sött vid tio på kvällen. Jag vill gärna att han lägger sig runt åttasnåret, men som sagt: Mormors hus är likamed Mormors regler, och han sitter förnöjt i hennes knä och ser på OS tills Hans Höghet själv tycker att sängdags är förnämligt.

 

Men det blir ingen älg. Jag, Moffa och Lillapan körde sist vi var hemma i juni omkring i Stöpaforsskogarna förgäves i flera timmar. Ingen älg. Inte nu heller.

 

Dä varra faan”, säger min far, ”att ongen itt ska få se på älg, ve får ta mä’en te älgparken i Äcksära”.

 

Jaja. Som sista utväg måste det väl bli så, då. Så pappa hämtar oss och vi sticker till Ekshärads älgpark. Rohan är otålig och undrar när han ska få se ett av dessa magnifika djur som han ska jaga när han väl ärver Moffas gevär. Snart, lovar jag, och sonen nickar surt i baksätet när vi är på väg, helt klart har han fått nog av att vänta och är på åskvädershumör, glor surt på mig i backspegeln.

 

Så kommer vi dit. Parkerar. Rohan är hur otålig som helst, nu ska han se en älg annars ska han bannemej bli vegetarian och hur mycket Moffa än trugar så är han på illvilligt humör och vägrar tro att älgar ens FINNS.

 

Moffa flörtar lite med tjejen som tar inträde, Rohan tjatar till sig en keps med en älg på och sedan får vi gå ner till inhängnaden där de har älgarna. Rohan tittar storögt omkring sig.

 

JAG SER ETT MOOOOOOOOOS!” tjuter han plötsligt.

Shhhhhhhhh!” fräser jag och klämmer till hans lilla hand som markering, ”du måste vara lugn och tyst!

 

Jag är skiträdd för älgar och är helt övertygad om att dessa dödsmaskiner kommer att sparka sig igenom stängslet och stånga skiten ur oss och därefter äta upp oss om de blir uppretade eller störda.

 

Moffa get your gun”, tjattrar Rohan istället för att uppmärksamma sin moders neurotiska drag, “där är ett mos, vi ska shoota den, shoot den”!

Håll din lilla trut annars sätter jag dig på ebay”, väser jag till min son och ger de andra människorna som är där för att se på älgarna ett urskuldrande leende samtidigt som jag genom tänderna hotar min son med att ringa jultomten och hoppas att ingen annan här förstår svenska. Årets förälder.

”Logn däj”, säger pappa åt mig.

Mamma, du är så GRUMPY!” tjoar Rohan vidare i samråd med Moffa, och jag vill ge min unge ett tjuvnyp men han har tagit Moffa i handen och de är halvvägs ner till inhängnaden, så jag följer snällt efter.

 

What language?” undrar guiden.

 

Jag vill understryka här att guiden vid Ekhärads älgpark är FANTASTISK. Jag rekommenderar varmt ett besök dit.

 

Hur som haver.

 

Svenska för mig, English for my grandson”, svarar min far stolt samtidigt som han knuffar Rohan lite framför sig.

 

Is anyone a moose hunter here?” undrar guiden härnäst och Rohan skiner genast upp och pekar på sin morfar.

Yes, I am”, säger min far och sträcker lite på sig.

 

Från detta ögonblick är min far experten. Guiden rabblar fakta om älgar och frågar med jämna mellanrum pappa om hans åsikt. Pappa raljerar förstås om den Heliga Veckan, älgjaktsveckan. En tysk turist har bestämt sig för att min far är en älg-guru av stora mått och vill veta ALLT. Pappa är förstås superglad över att kunna dela sin kunskap och håller hov, han passar in perfekt i centrum av uppmärksamheten och de tyska turisterna beter sig som om han är en kunglighet, vilket han i mina ögon i och för sig är. Till deras förtjusning berättar min far om hur min yngsta lillebror – Per – var född under älgjaktsveckan och hur han var uppretad över att behöva vara på BB när han skulle jaga älg.

 

…och här skall infogas att pappa frågade barnmorskorna om de kunde skynda på händelseförloppet när Per skulle födas, så att han kunde gå tillbaka till älgpasset. Detta har min styvmor själv berättat, så jag vet att det är sant. Vilka fasoner, va? Sätta igång och föda barn när han skulle jaga älg, hur tänkte hon där? Barnmorskorna var väl inte sådär överdrivet imponerade, trots att tyskarna skrattar glatt åt historien.

 

Guiden fortsätter prata om älgar och allt runtomkring, samtidigt som han ber pappa om hans åsikter, han som är älgjägaren i den här skaran.  Pappa gör mig stolt genom att visa ödmjukhet i ett ämne där han faktiskt är så kunnig, och utan att bete sig som om han vet allt ger han sina synpunkter med värme och humor, och han och guiden skrattar gott ihop. Min far är enormt kul, det kan ingen som känner honom förneka. ”Äppelälgar” berättar han bland annat om, och jag minns hur jag och min styvmor skrattade halvt ihjäl oss när pappa pratade om sådana en gång, men tydligen är det helt sant – nåt med jäst som ger någon reaktion och älgar som ätit fallna äpplen blir faktiskt fulla och smågalna.

 

Det roliga var att efter den gången min styvmor och jag skrattat åt pappa när han pratade om äppelälgar förra sommaren, kom jag tillbaka till London och på pappas födelsedag var det en artikel i tidningen Metro (som delas ut på tunnelbanan i London) om just en älg som blivit full på äpplen och fastnat i ett träd – med tillhörande foto på eländet. Att det var på just pappas födelsedag var ett rätt häftigt sammanträffande med tanke på konversationen vi haft bara några veckor innan, och förstås skickade jag den utrivna sidan till honom.

 

Jaja. I alla fall.

 

Så samlas hela gruppen för att mata älgarna. I älgparken finns två tjurar, två kor och några småkalvar.

 

Rohan vågar sig inte fram, älgarna är för stora och han är lite rädd och vill hellre titta på dem från ett avstånd, trots att guiden försäkrar oss alla om att älgkon ’Annika’ är så snäll så. Men vi står där, Rohan slingrar sig om mig och kikar fram lite försiktigt, kramar om mig hårt där han kikar fram bakom min rygg, hans små armar tätt lindade om min midja.

 

Mamma, mosar är söta, jag kan inte shoota dem”, viskar han.

Jamen, man måste skjuta dem, förstår du, det blir för många annars”.

Nej, de är SÖ-ÖT”.

 

Tjugo-drygt människor står i ena änden av avhängdnaden, guiden pratar på om älgar och olika fakta.

 

Så hör jag bakom oss ett läte.

 

Örrghh! Örrghh!

 

Jodå. Där knallar Moffa omkring nära stängslet och ger ljud omkring sig. På andra sidan följer en liten älgkalv med och kallar tillbaka ”örrghh, örrghh!

 

Stackars liten. Man kan liksom se vad det stackars lilla djuret tänker. Vafan, är DU min mamma??

 

På vägen tillbaka till London ligger Rohan och sover i baksätet. Vi ser två älgar, men nummer två springer jämnsides vägen på andra sidan viltstängslet, så jag väcker min sovande son som blir helt till sig. Han ringer sin Moffa förstås.

 

MOFFA jag sett ett mos in the wild! I can’t believe it! Jag ska shoota ett mos soon med dig! Det springa next to bilen!

 

Tydligen är de inte längre för söta för att ”shoota” och det blir kanske en älgjägare av den här gossen….

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-08-11 03:08

(Prova med att få den dryga låten ur huvet nu!)

 

”Kluven” enligt Wiktionary (ordbok på nätet): två eller flera sinsemellan oförenliga saker.

 

Jag tror jag har nämnt förut att jag är väldigt blyg, snudd på lite folkskygg. Lite osäker sådär, lite rädd att jag ska göra bort mig, verka dum eller säga fel saker (det är lite si och så med filtret ibland). Och det slog mig nyligen att jag blivit ”värre” med åren. Inte bara att jag verkar göra bort mig mer och oftare (för det gör jag helt klart, åtminstone enligt min son som redan vid knappt åtta års ålder anser mig pinsammare än en böld på näsan), men även att jag är blygare, och speciellt när jag är i Torsby. Är nyss hemkommen efter två veckor där. Som vanligt hade jag stooooora planer på alla äventyr jag skulle hitta på med sonen, familjen och vännerna, och som vanligt reste jag tillbaka och kände att jag liksom inte hann med ens hälften av det jag tänkt.

 

Men jag återkommer till senaste vistelsen, det får bli ett separat inlägg som kommer strax.

 

Nu var det ju om hur blyg jag är. Jag tror jag har kommit på varför jag blir extra fjollig när jag är i Torsby, och för den delen Sverige eller runt svenskar överhuvudtaget.

 

Nu när man sitter här i gränslandet och upptäcker att man är mittemellan två nationaliteter och är så enormt kluven över vad som egentligen är ”hemma” (där rötterna finns eller där ens liv faktiskt utspelar sig) så inser jag plötsligt att precis som mitt liv är på mitten kluvet i år mellan Sverige och England, så är jag som person det också: barn- och ungdom 1976-1995 Sverige, 1995-nu vuxenliv England. Det innebär följande (för mig)…

 

Säg att jag sitter med engelska vänner och dillar om ditten och datten. Det ska erkännas att rent generellt är jag mer bekväm i det läget. Jag har koll på saker, liksom. Jag vet vad som är i nyheterna, vet vad premiärministern pysslar med, jag förstår samhället, jag hänger med i debatter om jobb och barnomsorg och annat, jag förstår mentaliteten, nyanserna och humorn. Mitt vuxenliv är här, så jag är helt med på akademi, jobb, betala skatt och allt annat man kan hitta på efter gymnasiet. MEN. När det börjar pratas om barnprogrammen från tidigt åttiotal eller typ barndomsgrejer och uppväxt, då sitter jag stum och har inget att tillägga. Jag växte ju inte upp med samma skolgång, sagoböcker, sånger och traditioner som mina engelska vänner, så när konversationen fiskar referenser i det förflutna blir det zip, zilch, nada.  Skulle jag istället sitta och tjattra med mina vapendragare hemmavid i Svedala, så skulle jag ha lika mycket som de att tillägga om Kalle Anka på julafton, kräftskiva, älgjaktsveckan, Pippi Långstrump, lussekatter, Herreys, dansbands-SM, nubbe och sommarmorgon på SVT. (Okej, kanske inte i den ordningen!!)

 

Förflytta mig till Sverige. Då är jag trygg i att jag ju ÄR svensk och har rötterna där, och när jag kommer hem är det ofta så att jag känner att mitt utanförskap försvinner därför att i Torsby är jag ju uppvuxen, där finns behörigheten. Men ändå passar jag inte helt in, nuförtiden. Och det var det som slog mig nu sist.

 

Jag har inte bara dålig koll på vad som händer i Sverige (bortom Facebook, kontakt med de nära och kära, samt Aftonbladets websida) – politik, samhällsfrågor, hur allt fungerar (exempelvis om man diskuterar bostadsbidrag, sjukvård eller vad katten som helst – jag tror jag har en gammal patientbricka någonstan, men bortom nödnummer vet jag inte om jag skulle betala för att träffa en doktor osv jämfört med här i England där jag vet numret man ringer gratis för rådgivning om man är krasslig och vart jag vänder mig i olika situationer, sjuk eller ej), vilka kändisarna är eller vad som är viktiga frågor eller samtalsämnen just nu. Så jag blir tyst som en mus och känner mig totalkorkad. Lyckligtvis har jag många svenska vänner i alla världens hörn via ett kontaktnät för utlandssvenskar som kan relatera till fullo, och svenska vänner här i London som förstår PRECIS vad jag menar när jag säger ”de annonserade det igår” och inte syftade på annonser. De är lika kluvna som jag är.

 

Men just med Torsby är grejen den att det ju är ett ganska litet samhälle. Alla känner alla, eller åtminstone vet man vem som är vem. Och det är då som det tar stopp. Vad kan jag prata om bortom ”hej, vad kul att se dig”, ”vad pysslar du med nuförtiden” och vädret? Ittna, känns det som ibland. Bodde jag i Torsby skulle troligtvis konversationen snurra iväg så mycket naturligare: ”jaha, du jobbar där, det gör ju si-och-så också, ja hon är ju gift med han som har si-och-så-butiken som är kusin med hon som hade ihop det med  si-och-så, ja de bor ju där nu, precis, granne med si-och-så…..” samt lite saftigt skvaller när jag tyvärr bara finns kvar vid att si-och-så gick i 5A. Osv, osv. Jag menar, om någon undrar vart jag bor så är det helt ointressant att säga Chiswick. Vad betyder det? Det går inte att spinna vidare på den tråden, som jag exempelvis kunnat göra med en engelsk kompis: ”ja där vid floden, jag bodde i Putney ett tag, det är ju nära, har du ätit på ditt-eller-datt…

 

Så baksidan av medaljongen (kan man säga så, förresten? Jag vet inte om man kan det på varken engelska eller svenska – snacka om sinnesförvirrad!!) är den att jag liksom viker undan lite. Är jätteglad att se gamla vänner och bekanta, men samtidigt nästan våndas jag när jag upptäcker att jag har så lite att säga. Precis som när med engelska vänner konversationen styrs tillbaka till grunderna. Det är för sjutton rätt märkligt ändå, men å andra sidan kanske rätt naturligt för alla som växt upp på ett ställe och rotat sig på ett annat, i Sverige eller utomlands.

 

Så jag är nog knappast den enda som känner så, och jag analyserar nog alldeles för mycket. Nuförtiden är ju så många av oss utflugna ur boet och befinner oss på alla möjliga ställen. Det är nog bara jag som gör saken större än den är. Så de två nationaliteter jag är kluven emellan kanske inte är oförenliga, utan bara olika, vem vet? Jag har trots allt hittat en rockabilly-bar här i London, men den berättar jag om en annan gång. (Den drivs av en svensk kan jag däremot tillägga redan nu, fränt va!!)

 

I skrivande stund är klockan strax efter halv fem på eftermiddagen här i Chiswick, denna underbara lilla plätt i västra London som välkomnade oss idag med solsken efter att vi landat på ett Gatwick som var så öde att jag undrade ett tag om det var utrymning på gång. Denna galna OS-hysteri och om hur London skulle bli så kaotiskt… SPÖKSTAD! Jag har aldrig sett på maken under mina år här på ön, så folktomt som det varit sedan veckan innan OS och fortfarande nu när jag kommit tillbaka, har jag aldrig sett London. *fniss*

 

I alla fall. Jag har varit vaken sedan tre imorse när vi lämnade Torsby och har sedan dess kört två maskiner tvätt och grovstädat lägenheten, lite mat och andra väsentligheter har jag varit och handlat också, så nu doftar det såpa och skåpen är fyllda och jag ska försöka hålla mig vaken tills ikväll istället för att somna på soffan och vakna typ två på natten.

 

Det är underligt ändå, att vara tillbaka här och känna som om man aldrig var iväg, samtidigt som senaste två veckorna i Torsby är så nära i minnet att man är alldeles vilse och rastlös, just att det är konstigt att helt plötsligt vara här igen när jag bara för några dagar sedan var på Stjärnan och såg på Madagaskar 3 (rekommenderas) i 3D med mamma, sonen och en av kusinerna. Typ, dags för en joggingrunda runt Sirsjön samtidigt som sirener tjuter någonstans som jag hör där jag sitter vid köksfönstret – förvirrande som attan!

 

Jag går på någon konstig form av övertrötthetsenergi (Annas Nya Ord AB), så inlägget om senaste vistelsen i Torsby kommer kanske redan idag, i vilket fall jag får be om ursäkt för att jag stjäl utrymme!

 

Over and out!

Enhanced by Zemanta
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-07-15 08:07

När jag sitter och fipplar runt med min chefs kalender och försöker reda ut hur jag ska kunna skicka karln på 20 olika möten i tre olika länder inom loppet av en vecka samtidigt som jag försöker sammanställa säljrapporter och presentationer som karlsloken ska lägga fram inför styrelsen (att slippa undan jobbet bara för att det råkar vara helg är ett minne blott), så inser jag att det ju bara är två veckor tills jag och lillapan ska till Sverige igen – lycka!

 

En vecka och sex dagar. 13 dagar. Eller som Rohan säger: 13 sleeps. I två härliga veckor ska vi vara där, som jag specifikt lade så att jag ska slippa vara i London under OS. Jag älskar mitt London och allt kaos, men när OS är igång utrymmer jag hellre – jag är inte speciellt intresserad, så allt det egentligen innebär för mig är tåg- och bussförseningar värre än vanligt när jag rusar till jobbet, och då känns två veckor runtom, vid och i Fryken som en mycket bättre strategi.

 

Men då slog det mig. Här står ju för katten en lägenhet tom, under några veckor där hotell i London nog vid det här laget är i det närmaste omöjligt att hitta, som dessutom ligger bra till för tunnelbana om man vill in i smeten och the Olympics Village. Hojta till, vetja!

 

Hursomhelst, i dessa OS-tider så tänkte jag i alla fall lämna några förslag på vad man kan hitta på här i stan om man inte ska sitta och se på höjdhopp.

 

Nu finns ju förstås Londons turistattraktioner, de där som alla känner till: Tower of London, Big Ben, London Eye, Nationalmuseét, Tate-muséet, Churchill’s War Rooms, Madame Tussauds, St Paul’s Cathedral, Monument, Royal Exchange, osv. Dessa tycker jag personligen man kan klara av genom att hoppa på en busstur som stånkar runt i centrum full av andra turister och en guide som berättar om vad som är vad. Jag tror det tar ungefär två timmar med en sådan runda, jämfört med att ränna runt själv som skulle ta flera dagar om man prompt ska in överallt. Det är ju upp till var och en, förstås, men får man ”måstena” undanstökade via turistbuss, så har man desto mer tid över att dra fördel av Annas Guldkorn som jag härmed tänkte dela med mig av.

 

 Kew Gardens

The Royal Botanic Gardens ligger 10 minuters gångväg från Casa Anna, dvs vid floden nära Kew Bridge, och över 121 hektar växer fler växt- och trädarter än i någon annan park i världen. Det är dessa magnifika växthus, blomster, träd och gallerier som gör Kew Gardens till vad jag gissar är en av de mest imponerande parkerna på jordklotet. Det började blomma här när Henry VII flyttade sitt hov till Richmond Palace (ligger sydväster utöver) under sommarmånaderna. Precis som Kung Henry är parken väldigt stor, så var beredd på lite fotarbete. Alternativt ta med picknick och ligg och njut i någon glänta i eftermiddagssolen. Ja, inte just nu, för i år verkar vi inte få sommar, men någon annan gång.

 

Shakespeare’s Globe

Även om man inte är helt frälst i Shakespeare, så tror jag ändå att upplevelsen på the Globe kan vara fantastisk även för de som inte är Shakespeare-fantaster. Byggnaden är en trogen återskapning av den som byggdes 1599, och publiken är stående under föreställningen. Jag har varit där flera gånger (men så gillar jag också Shakespeare) och min favorit hittills är Så Tuktas En Argbigga. Lustigt nog framförd av ett teatersällskap bestående av enbart kvinnor, och jag var enormt skeptiskt inställd till detta, men jisses vad bra de var. Jag tror inte att världens manligaste macho-karlakarl kan tolka Petrucchio så underbart som fruntimret i den rollen gjorde, där hon med ogenerat självsäkra och väl tilltagna jävlaranamma-kliv klampade fram och tillbaka på scenen och spände blicken i varsom publiken, varsom den otuktade argbiggan Katerina.

 

Promenad-dags! Från Tower of London till Westminster

Dessa fyra-nånting kilometer är en god investering, det lovar jag. Hoppa av tunnelbanan vid Tower Hill, vandra förbi (eller gå in där om man är på det humöret) Tower of London,  och sedan traska iväg över vackra Tower Bridge. Sedan höger efter bron och sätt iväg längs floden västerut. Dyk in på en pub eller två längs vägen för en uppfriskande pint. Under helgerna kan det vara små-festivaler längs vägen, marknader och gatumusiker och artister av alla möjliga slag (och varierande talang). Köp böcker på bokmarknaden under Waterloo Bridge, promenera vidare förbi ovannämnda Shakespeare’s Globe, förbi Tate Modern (värt ett besök också om man gillar konst, helt klart) och bara njut av London. Alla turister är i vägen förstås, men det är man ju en själv också i ert fall kanske, men jag vill understryka att Torsbyturister är välkomna här, Torsbybor kan man ju för katten aldrig ha för många av så invadera gärna denna ö! När man till slut kommer till Westminster är det absolut värt att skiljas med några hutlösa pund för att avnjuta utsikten över staden i London Eye. Under klara förhållanden sträcker sig utsikten runt 40km i alla riktningar, men som sagt har vi här en skitsommar med regn och moln, så man kanske just nu i sommar får nöja sig med just att kunna se centrala London från drygt hundra meters höjd.

 

Colombia Road Flower Market

En av Londons absolut vackraste små gömmor, ännu relativt oupptäckt av turister, i öständens Hackney. En gata fullproppad med konstgallerier och blomsterstånd, såväl som marknad. The Flower Market är öppen söndagar, och om ni ignorerar alla mina andra rekommendationer, snälla låt inte denna juvel gå er förbi. Kika in på gallerierna och drick champagne med konstnärerna, strosa runt och njut av omgivningen. Fynd finns i mångfald. Och när man ändå är i den här änden av stan så är det inte en dum idé att även ta en liten avstickare till London Fields, ett underbart parkområde som liksom Colombia Road hittills är ganska ”oupptäckt”.

 

Ungarnas tur: Hamleys!

Enligt Hamleys själva, är de världens bästa leksaksvaruhus, och ni hittar dem på Regents Street, där de sålt leksaker i 250 år. Ha plånboken redo och släpp lös småaporna. Här har jag stått många gånger och med migrän (och avsikt att sätta min unge på ebay) räckt fram bankkortet. Men det är kul som katten. Ja vi har vårat glada barnasinne kvar, säg har ni erat glada barnasinne kvar? Kom igen nu! Ja vi har…. Kostsamt, men vad gör man inte?

 

Primrose Hill

Börja med Camden Market, som är öppen torsdag till söndag. Camden är Londons punk-Mecca, och hit vallfärdar ungdomar som slitit sig loss från hemmet för att skaffa sig piercingar, tatueringar och batikskjortor. Eder Undertecknad också, på tiden då det begav sig och här vandrade jag omkring sommaren 1995 i mina klarlila jeans, Doc Martens-kängor och ring i näsan (som min stackars far ogillade rätt skarpt) och gick på olika gig, även om jag inte tatuerade mig. Det var visserligen mycket pga att jag är livrädd för nålar, men jag är nu 36 och det är väl snart dags för en medelålderskris, så man vet aldrig och jag kan nog ge Pappa Owe några grå hårstrån till, jag är ju ansvarig för de han redan har, så varför inte! Pappa – man får de barn man förtjänar, och jag är för dig vad en del kallar ‘Kharma’. Puss, puss, fina pappa. (Tihi).

Var beredd på folkmassor, så den som har torgskräck ska undvika Camden. Fast har man torgskräck ska man nog ge katten i London överhuvudtaget. Köp smycken, kläder, allt ni kan tänka er. Ät god mat från alla världens hörn vid gatustånden.  Sedan bege er mot Hampstead Heath och knalla upp på Primrose Hill, och väl uppe på denna kulle (och om Englandsvädret tillåter), slå er ner i gräset och ta in Londons mäktiga horisont. Uppdrag: NJUT! En vacker sommardag kan det liksom inte bli så mycket bättre. Dra ett djupt andetag (okej, luften är inte lika frisk som i Torsby, men man tager vad man haver), sedan andas ut när ni låter era sinnen erfara utsikten och ögonblicket och känn lycka när ni blickar ut över fantastiska London. Det är när jag sitter på Primrose Hill som jag minns varför den här staden blev ”hemma”.

 

Sist, men inte minst…

Har ni vägarna förbi, dyk västerut till lummiga Chiswick, där en trevlig men lite galen Torsbytjej gärna tar en kaffe eller lunch eller till och med en pint mer er på världens underbaraste pub, Bell & Crown, alldeles vid Temsen vid Kew Bridge. Visst är jag enormt övermodig som anger mig själv som ett London-guldkorn, men va katten – man ska tro på sig själv, eller? Friskt vågat, hälften vunnet, osv.

 

Tja, som sagt, har någon beslutsångest över OS-veckorna och känner för en liten semestertripp till London så finns alltså en liten sliten lya i väständen tom mellan 28 juli och 10 augusti. Ett rum med dubbelsäng, ett till med enkelsäng och det finns luftmadrass och täcke/kuddar till en till. Allt här är till förfogan, det är bara att köpa in mat. Det är bara att säga till. Fler London-guldkorn delar jag med mig av en annan gång, men den som vill kan förstås höra av sig till mig när som helst för råd och tips om denna underbara stad. Inte för att jag är expert, men något kan jag kanske bidra med. Även om denna 18:de sommar jag spenderar här är den absolut sämsta i väder-väg jag erfarit!

Publicerat i - -
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-06-22 08:06

Tro inte att jag sitter och grinar därför att jag inte är hemma i Torsby nu under Midsommarhelgen. Nejdå, jag reder mig allt ändå, för här i London finns det MASSOR av svenskar, och varje Midsommar kvackar vi med små öron och svansar så det står härliga till. I Hyde Park – Londons kanske mest välkända park – sjunger och dansar vi runt, ja inte en Midsommarstång, men åtminstone en svensk flagga. De britter som står vid sidan av ser lite förundrade ut, troligtvis avundsjuka är min gissning.

 

Jag sa till chefen idag att jag har hemlängtan eftersom Midsommar är vår största högtid jämsides julen.

 

Chefen: Vad gör ni på Midsommar, då?

Jag: Dansar runt en stång, sjunger och dricker nubbe.

Chefen: Vadå för stång?

Jag: En Midsommarstång. *slår mig för pannan, detta är väl ändå självklart?* Vi sjunger om små grodor och hoppar.

Chefen: Grodor? Har grodor någon speciell betydelse för svenskar?

Jag: *funderar lite* Öh, nä, kanske inte, men man måste göra så.

Chefen: Visa mig.

Jag: Nej.

Chefen: *ropar åt alla på kontoret* Anna ska sjunga om grodor och lära oss en dans!

Jag: *fräser*Sluta!

Chefen: *ler brett* Jag vill att du ska dansa som en groda, kom igen nu.

Jag: Jag säger upp mig.

Chefen: Bra. Äntligen. *skrattar och slår mig kärvänligt på axeln*

Jag:  Jag ska stämma dig. Mobbing.

Chefen: Hur gick det för Sverige i EM egentligen? *slår teatraliskt ut med armarna, storflinar och låtsas undra*

Jag: *ser troligtvis ut som om jag tuggar på en geting* Hmpf.

Chefen: Sverige verkar vara ett fantastiskt land, jag tror jag ska åka dit. Bara inte alla är som du. *flinar brett igen*

 

Men efter vårt sedvanliga munhuggande och jag tvingat honom igenom flera små klipp på YouTube som visar hur vi svenskar firar Midsommar så medger han att jodå, det verkar rätt så fränt faktiskt. Jag ger honom ändå min giftigaste blick när jag går ut ur hans kontor, för att visa vart skåpet ska stå liksom.

 

 

Vad som slog mig när jag tvingade min chef igenom de där YouTube-klippen var vilken härlig tradition det är ändå och vad bra vi är på att fira den! Och för de av oss som inte är hemma så är inte Londons storstadskaos eller brist på Midsommarstänger och dansbandsmusik nog för att stoppa oss ifrån att fira denna ljuvliga högtid, vi hoppar och kvackar lika hjärtligt som vi skulle ha gjort på hemmaplan.

 

Men visst… Inte ska jag förneka att Midsommar bäst firas hemma i Torsby, och kunde jag välja så skulle jag ju vara där nu, med lillapan i släptåg förstås. Lillapan, som för övrigt har bestämt att han vill bo i Sverige: ”Mamma, jag wish jag har en magic wand och då vi ska ha ett posh hus bredvid Kolinåkians. Jag är svensk, jag inte kommer ihåg mitt engelska, vi bara ska prata svenska. När vi bo där i huset jag ska hunta moset med Morfar”.

 

Ja, för de som inte förstår min sons svengelska kan jag förklara att ”hunta moset” betyder att jaga älg (moose hunting – gossebarnet gör som sagt om engelska ord till svenska när han inte hittar motsvarigheten).

 

Jepp, min far misslyckades göra älgjägare av mina bröder, men nu finns det äntligen en ivrig arvtagare till bössorna. Lillapan ville vara hos Morfar när vi var hemma sist, så jag skjutsade dit honom förstås. Dagen efter när jag hämtar upp min son har han en bula stor som en pingisboll mitt i pannan i en vacker blå nyans. Denna hade uppstått när Morfar låtit honom skjuta luftgevär och han varit för nära siktet, så när ett skott avfyrades fick han en liten smäll i pannan. Tydligen är lillapan rätt så vass och visade mig stolt pricktavlor som han och Morfar satt upp, där Morfar ritat olika djur. Stolt som en liten ungtupp visade han denna krigsskada och alla hål i papperet där han träffat måltavlan. Morfar hade förstås förklarat vart på djuret ifråga man ska sikta. Och lillapan visade stort intresse, vilket värmde mammahjärtat.

 

Vi åkte förstås ut en tur med Morfar i hopp om att få se en älg, lillapan ville ju se vad det är för djur han ska jaga när vi väl flyttat till Sverige. Först ser vi en kattuggla. Ovanligt att se en sådan och dessutom på så nära håll, där den kretsar med mäktiga vingslag över åkrarna i Stöpa. Morfar stannar bilen och lillapan skriker ”SHOOT DEN, MORFAR! KAN VI SHOOT DEN?

 

Min far kan själv ta mötena med rektorn efter det här, jag svär.

 

Hur som haver. Min lilla älgjägare till son är hos sin pappa den här helgen, så för mig blir det en lugn kväll. Imorgon, däremot, ska jag bege mig inåt stan och ej-öron-ej-öron-ej-svansar-hava-de så det står härliga till i Hyde Park i gott sällskap av så många andra Londonsvenskar som samlas där varje år för att fira denna underbara högtid. Det är inte Torsby, tyvärr, men det får duga det här året också och med handen på hjärtat så är det faktiskt helt okej. Nästa år, däremot, tänker jag vara hemma på Midsommar. Lillapan gillar idén, trots att Midsommar inte sammanfaller med älgjaktsveckan.

 

Glad Midsommar!

 

Publicerat i - - -
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-06-13 06:06

Min patriotism är lite schizofren. När jag är i England är Sverige överlägset skapelsens krona, och är jag i Sverige är det nästan tvärt om – då glömmer jag genast det sunkiga vädret och trängseln på tunnelbanan och alla förbaskade turister. Men i alla fall, nu ska här hackas på skandinaverna och det var nu för ett par veckor sedan när jag och Rohan var på väg till Torsby som mina nordiska vänner retade gallfeber på mig.

 

Nu kan det finnas risk för att jag blir lynchad, men på Heathrow (flygplatsen i den här änden) gjorde jag en upptäckt. Eller nä, inte upptäckt, för det var ju inget nytt utan snarare något jag glömmer när jag är i England – vi kan kalla det en återupptäckt. Jag vill framhålla att jag gillar min egen sort och tycker att svenskar är världens bästa folkslag, vi är skamligt bra på ALLT. Utom då kanske fotboll.

 

Men HYFS, det verkar vara något vi inte har i alla lägen.

 

Här ligger britterna hästlängder före, go’vänner. Nu ska man inte dra alla över en kam, men generellt sett är britter ett mycket artigt folkslag och framför allt vet de hur man köar. Gå före i en kö i England så handlar det om sekunder innan du bestämt (men artigt) blir tillrättavisad. Det är i Storbritannien nästan värre än att spotta någon i ansiktet, jag svär. Det kanske var Skandinaviens absolut oförskämdaste människor som jag hade oturen att stå med vid incheckningen, så kan det väl kanske ha varit, men jag var så chockad att hakan slog i golvet flera gånger.

 

Oförskämd skitstövel, Episod 1: jag och sonen står längst fram i kön och precis när resenären vid disken är klar och vi ska gå fram kommer en karl i 40-årsåldern och bokstavligen klämmer sig förbi med orden ”ursäkta men jag ska bara lämna in resväskan”. Umm, och vad tror du att vi ska göra då ditt fördömda arsle? Köpa tomater? Rohan tittade storögt på mig och frågade ”why is that man so rude?” Fördömda Arslet låtsades inte höra. Men jag hade feber och det var tidigt på morgonen, så jag lät saken bero. (Jag blev ju traditionsenligt dundersjuk när jag äntligen hade lite semester).

 

Oförskämda skitstövlar, Episod 2: Fördömda Arslet blir till sist klar och vi gör ansats till att gå fram igen. Det går en kö fram till varje incheckningsdisk, ska jag tillägga, så vi är sju-åtta köer jämsides och alla är precis mittemot en incheckningsdisk. Inte speciellt komplicerat kan man tycka. Men jodå, det här övergår förstås vissas intelligens och när Fördömda Arslet är klar så går det medelålders paret från Stockholm i kön för disken längre neråt fram mot vår förbaskade incheckningsdisk. Då får Anna nog.

 

Ursäkta, det är vår tur nu, här är kön,” säger jag.

 

Gubben tittar på mig som om jag vore helt galen, sedan på tanten sin, sedan stirrar de båda på mig.

 

Hur fungerar köerna här?” undrar det fördömda tantarslet.

En till varje incheckningsdisk, titta,” förklarar jag sarkastiskt och gestikulerar nerför raden köer.

 

Gubb- och tantarsle glor irriterat först på varandra, sedan på mig.

 

Jaha. Ja, okej då,” säger gubbarslet som om det är vi som försöker tränga oss före.

 

Gud vilka jäkla människor. Jag teaterviskar till min son att ”svenskar är oartiga typer, det bara är så”. Jag hoppas att de hör mig lika tydligt som jag avser och att de skäms. Smisk skulle de ha, på sina gamla rynkiga arslen.

 

Vid passkontrollen kommer……

 

…..oförskämd skitstövel, Episod 3: återigen en karl i 40-årsåldern i kostym. Här är det bara en enda kö, och man går fram till nästa lediga kontrollant. Han knuffar sig förbi så att min 7-åring snubblar till. Jag kan säga som såhär, att hade jag inte haft feber och känt mig svag och klen hade jag läxat upp honom ordentligt. Rohan tittar storögt på mig igen, han begriper lika lite som jag gör. ”Det är han som har problem, det är nog synd om honom,” säger jag, ”bry dig inte.” Rohan fnittrar till, situationen är faktiskt lite absurd.

 

Och slutligen vid vår gate kommer………..

 

……….oförskämd skitstövel, Episod 4: liten söt flicksnärta säger i högtalarna att nu är planet färdigt för boarding. En kvinna med en bebis och unge som jag tippar är i två-årsåldern står där. En vuxen karl låtsas som han inte ser dem och jajemen, han går före. Tror han att han ska hinna till Oslo snabbare, eller? Hur svårt är det egentligen att tänka lite? Hon har två mycket små barn med sig. Hur vore det att låta henne kliva på först med sina små och hitta sina platser och få in ungarna? Det skulle kosta honom runt en halv minut. Jävla marodör.

 

Sistnämnda exempel är nog det som jag själv råkad ut för mest själv, jag har ju varit både gravid och kånkat omkring på bebis och barnvagn osv i båda länderna.

 

ALDRIG i Sverige eller runt svenskar/skandinaver blev jag någonsin erbjuden sittplats, fick hjälp med barnvagnen eller fått gå först i kön. Lika lite som jag någonsin hört ”oj förlåt” eller ”oj, ursäkta” när någon råkat stöta till mig eller liknande.

 

ALDRIG har jag kämpat med barnvagn i trappor runtom i London utan att främlingar stannat upp för att erbjuda hjälp, precis som de reser sig upp på bussar och tåg för att ge dig sin sittplats om de ser att du kanske behöver sitta mer än de gör, dvs om du är gravid eller har ett eller flera småbarn med dig. Precis som de artiga britterna gör detsamma för äldre eller exempelvis de som har lite svårare att stå av vad-det-nu-kan-vara-för-anledning.

 

Världen blir genast så mycket trevligare om man kan visa lite omtanke. Och om man inte orkar vara omtänksam så kan man väl för i helvete ha lite hyfs och folkvett? Eller är vi så bövelens jämnställda i norden att det nu anses vara diskriminering om en karlslok skulle råka hålla upp dörren för ett kvinnfolk eller någon skulle erbjuda en mamma med barnmage eller kånkandes på småkottar sin sittplats? Kan någon förklara?

 

Slutligen ska jag framhålla att det här är ett sketet litet exempel där jag tycker att mitt adopterade folkslag beter sig bättre än mitt urpsrungliga. Jag är ju nu trots allt tillbaka i London och har redan hunnit reta upp mig på vädret. Och jaa då, det ösregnar. Såklart.

Publicerat i - -
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-05-25 08:05

Det är fredag och solen skiner äntligen i London efter våren som aldrig riktigt blev till vår. Senast förra veckan stod jag och huttrade på perrongen i kappa och halsduk och försökte få mitt paraply att skydda mig från regnet som anföll sidledes i blåsten. Nu i veckan slog det om däremot och nu är det sådär kvalmigt varmt som London blir när det är lite sommar på gång. Att leka sardinburk på tunnelbanan en bitterkall vintermorgon är ingen hit, men att stå med trynet intryckt i någons svettiga armhåla när det är såhär varmt är att stifta närmare bekantskap med andra människors personliga hygien än vad jag tycker är nödvändigt, men vad gör man inte för att ta sig till jobbet där man lägger in fler timmar än de man redan är underbetald för att beta av?

 

Men nu är det alltså äntligen fredag, och framför mig har jag en hel helg av…. INGENTING. Lilla apan är hos sin pappa en vecka, vi kör ju på varannan vecka och idag börjar daddy-veckan (vi ”byter” på fredagar), och trots att jag efter drygt fem år efter att vi skilde oss borde vara van vid det här nu, så värker det i hela kroppen av saknad. Att vara utan min son är det vidrigaste som finns, det är riktigt dret, och jag tippar att alla föräldrar som måste vara ifrån sina barn känner likadant.

 

Men här är en stor skillnad mellan mina hemländer, och en där jag utan tvekan ställer mig i Sveriges hörna som hejaklack.

 

Nu har ju britterna halkat lite efter, visserligen, och det är fortfarande väldigt mycket kvinnans roll att ta hand om de små liven. Hemmafrugrejen kör de ofta på här. Karlarna drar hem degen (eller ”the bacon”, som man säger här) och kvinnfolken fixar hemmet och uppfostring av småkottar.

 

Skulle man skilja sig så får kvinnan det ganska bra ändå – det vanliga är att karln får flytta ut och kvinnan bor kvar i huset med barnen, och karlsloken bär det ekonomiska lasset med inte bara underhåll för barnen utan även för ex-hustrun (och ja, han står för kostnaden av hus och hem därtill oftast dessutom), så att hon kan bibehålla samma levnadsstandard som hon haft i äktenskapet. Nåt sånt.

 

Jag och exet gjorde ju inte så, vi körde med det som var mest självklart, dvs den ”Svenska Varianten”, och jag har tappat räkningen över de tillfällen som folk tittat konstigt på mig när jag klargjort vår situation. Jag flyttade ut och vi delar vårdnaden av vår son. Detta var så solklart självklart för mig. Exet betalar inget underhåll, och varför skulle han göra det undrar jag, när vi delar vårdnad och jag är en vuxen människa och ansvarig för mitt eget uppehälle? Vi har båda jobb och vi klyver notan på mitten. Många undrar hur i helskotta vi kan göra så, och de anklagande blickar jag ofta får svider ordentligt.

 

Senast var det min chef som jag hade konversationen med om just det här ämnet. Vi lunchar tillsammans och han vägrar låta mig betala för mig själv – jag är ju trots allt en singelmamma som arbetar (vilket sorgligt nog är ovanligt i sig självt) och han kan inte alls fixa tanken på att ens låta mig bjuda honom på en kaffe. Men han känner genuint att jag är utsatt som singelmamma, och med hans brittiska synsätt i åtanke får jag väl förstå. Man kan tycka att token som anställt mig borde veta att jag ju har en lön och varken går på bidrag eller min ex-makes kreditkort, men ändå.

 

Det tog mig en ganska bra stund att förklara att min fasta tro och övertygelse är den att min son behöver båda sina föräldrar lika mycket, och att det här är vad jag anser är bäst för honom. Nästan lika lång tid tog det mig att förklara att jag är säker som berget på att två lyckliga och harmoniska hem är ett bättre alternativ än ett miserabelt hem där mamma och pappa grälar. Jag blir lika förbannad varje gång. Min chefs antagande, som så många andras här, var att jag måste – precis som min son – vara djupt olycklig över situationen.

 

Hur orkar jag vara ifrån min son? Det undras det alltid.

 

Okej. Det är åt helvete. De veckorna är en utdragen och oupphörlig plåga, och fredagarna ser ut på ett av två sätt varje gång:

 

Mamma-vecka: jag fullkomligen sprintar hela vägen från jobbet med andan i halsen för att hämta min gosse, jag har sett fram emot det i en vecka och har längtat ihjäl mig. Sedan är han äntligen hos mig och hela världen har innebörd och mening igen. Lycka och energi tar över helt och hela livet exploderar i en regnbåge av färger.

 

Daddy-vecka: fredagen och slutet på veckan är ett rastlöst töcken. Alla andra är glada och ser fram emot helgen, men jag känner mig enbart tom och vilse. Min son fattas mig och jag kan inte sätta i ord hur det känns. Jag är inte människa, jag känner mig mer som en vålnad – något som inte riktigt existerar, bara finns liksom, men inte mer än så.

 

Men det handlar ju inte om MIG, för helvete!

 

Det handlar om vad som är bäst för min son, och det är det som så många inte verkar förstå här, därför att antagandet är att barnen ska vara hos mamma och att pappa är ett pengaflöde men inte så mycket mer därutöver.

 

Men okej, visst skulle jag, om jag satte mig själv först, välja att ha min son hos mig 24 timmar om dygnet alla dagar på året. Men till en kostnad av att stjälpa hans förhållande till sin pappa? Totalkvadda hans relation till sin far? Aldrig i livet. Det är ju inte hans bästa. Ja, jisses. Hjälp mig förklara, för här har jag verkligen problem att göra mig förstådd.

 

Det återstår att se hur ens val i livet ter sig, men hittills vet jag ändå med all säkerhet att jag har en glad och harmonisk unge som har två föräldrar som snubblar över sina egna fötter för att se till att han har det så bra han bara kan. Inte var det såhär jag trodde att livet skulle se ut, och visst hade jag önskat att jag kunde ha gett mitt barn Tomtebo-lyckan där mamma och pappa levde lyckliga i alla sina dagar, men nu blev det inte så och jag vet att jag har tagit de beslut jag gjort med min sons bästa i åtanke.

 

Ja, och nu då? Nu när det är fredagskväll och solen skiner på London och alla verkar vara laddade inför helgen. Jag är hemma. Jag går förbi lillapans rum och det sticker till i hjärtat när jag ser monopolspelet vi är halvvägs igenom där mitt på golvet, och sängen som jag inte förmår mig bädda därför att den är precis som när han gick upp imorse med en grop i kudden där hans lilla huvud vilat – hur i hela friden skulle jag kunna puffa till kudden? Denna kudde där min sons lilla huvud gjort ett avtryck? Dra mig baklänges på en kälke, aldrig i livet! Istället böjer jag mig över hans säng och lägger näsan på kudden, alldeles i gropen som bär en svag doft av hans schampoo.

 

Jag är rastlös och uppgiven, precis som alla andra fredagar eller dagar när han inte är hos mig. Men jag vet att han är med Daddy och att de är på camping den här helgen. De ska ha jättekul och lillapan kommer att ha det jättebra med sin pappa som han älskar lika mycket som sin mamma. Och det är egentligen allt hans mamma behöver veta. Han har det bra och det är det enda som betyder något. Jag saknar min son just nu, men jag vet att han har det jättebra och har jättekul med Daddy. Han har sett fram emot den här helgen nämligen, att tälta med Daddy och sin styvmor (som till mitt förtret inte bara är snygg utan dessutom väldigt smal och väldigt trevlig) och paddla kanot, fiska och leva friluftsliv och laja runt lite.

 

Hur som haver. Jag vet att jag kommer att hamna i helvetet därför att jag har mage att säga det, men ibland är det faktiskt skönt med lite Anna-tid, att bara vara alena och göra vad fan jag vill. Det INGENTING som den här helgen innebär är faktiskt riktigt skönt. Ska strax kura ihop mig på soffan, sticka lite (man är ju en gammal kärring, trots allt) och halv-se på lite TV – lite nyheter, lite trams, vad som nu är på tablån. Kanske hälla upp ett glas rödtjut och sippa på det när jag läser boken jag påbörjade innan jag blev inklämd i en armhåla på tunnelbanan hem och det blev för trångt för att lyckas fortsätta. Resten av helgen kanske ta en joggingrunda längs floden, om solen fortsätter skina kanske ligga i parken och försöka få lite färg på min blekfeta uppenbarelse, ta någon promenad, fixa lite hemma och Bara Vara. INGENTING är ganska förträffligt ibland, även om det är en plåga att inte ha min son hos mig.

 

Men det bästa av allt är att det är en lite kortare plåga den här gången. Nästa vecka har jag nämligen förmånen att kunna sprinta iväg och hämta mitt hjärtas fröjd en dag tidigare på torsdagen, därför att på fredagen drar vi iväg över Nordsjön för att avnjuta tio underbara dagar med nära och kära hemma i Torsby. Tio dagar av familj och vänner och dessa brorsöner som jag saknar så mycket. Jag längtar så jag blir tokig!

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-05-15 07:05

Dags att skälla på dessa galna britter och deras jävla oförmåga att brygga kaffe. Jag har varit i ETT enda hem där det finns en kaffebryggare – mitt eget. 99 gånger av hundra som du är hemma hos någon och blir erbjuden kaffe, handlar det om snabbkaffe, dvs frystorkat som du löser upp i kokande vatten. Vissa stekare verkar ha espressomaskin, men bryggkaffe är absolut en bristvara. I och för sig så envisas ju britterna med thé och är inte så kaffetokiga som vi svenskar ofta är, så det är väl troligtvis förklaringen till att du har vattenkokare och inte en bryggare. Nu är det säkerligen helt politiskt inkorrekt att gilla stora kedjor som Starbucks, men tack gode Gud för dem! De har ordentligt kaffe som de brygger, istället för den där konstiga varianten som kallas ”americano” där du får en espresso som toppats upp med kokande vatten – jag menar, vad i helvete är det fråga om där?

 

Problemet med Starbucks är att de anställer små medelhavsrobotar. Baristor, kallas de. Söta små saker som hälsar godmorgon och sedan önskar dig en bra dag när de fixat din kaffe. Så långt är det helt okej, och trots att jag har svårt för människor som ska envisas med att vara så jävla hurtiga och glada på morgonkvisten, så kan jag leva med dem så länge de gör som jag säger och morgon-Anna får sitt kaffe.

 

Jag beställer oftast samma sak: en venti (största storleken) svart kaffe. Det är inte speciellt komplicerat och jag brukar få min ”drip” (som de kallar bryggkaffet) utan större missöden.

 

För den som inte har varit på en Starbucks, kan påpekas att de har tusen kombinationer kaffe och thé – latte, cappuchino, chai, extra shot, skinny, vanilj, machiato, nougat, decaf, chokladpulver, osv, osv. Menyn är flera kilometer lång. De små baristorna är duktiga på att fixa fram vilken kombination du än väljer och jag kan inte minnas att det någonsin blivit fel. Och man serverar inte fel kaffe till morgon-Anna om man inte har en innerlig dödsönskan.

 

Men. Skulle du råka beställa något som inte finns på menyn så får de små söta baristorna psykbryt. Systemet brakar ihop totalt.

 

Ibland vill jag ha en skvätt grädde i kaffet. Inte konstigt eller? Hur svårt är det på Wienerkonditoriet? Du behöver bara säga kaffe, och så får du kaffe. Be om grädde så får du det också. Jag vet att ni svenskar hänger med här. Det blir inga missförstånd. På Starbucks däremot, är det en helt annan story. Imorse ville jag alltså ha en skvimp grädde i kaffet, och jag måste säga att jag är förundrad över hur jag nu faktiskt hamnade vid mitt skrivbord på jobbet istället för att vara på nyheterna.

 

Godmorgon, miss”, ler lilla baristan.

Öh, okej, whatever. En svart kaffe med grädde, tack”, muttrar jag.

En americano! Vilken storlek?” kvittrar det lilla våpet.

Nej, inte americano. Bryggkaffe – drip. Venti”, svarar större våpet Anna, med betoning på varje vokal.

 

Lilla baristan sneglar over axeln åt bryggaren.

 

Ja! Precis – DEN”, säger jag för att uppmuntra henne när hon verkar ha greppat vilken typ av kaffe jag vill ha.

 

Lilla baristan ser lättad ut.

 

Och med grädde”, lägger jag till.

Vispgrädde?

Ja, fast inte vispad, bara vanlig grädde, häll i en liten skvätt bara”.

 

Och där kommer psykbrytet. Finns inte på menyn. Lilla baristan tittar sig lite osäkert omkring och jag kan riktigt se hur de små kugghjulen liksom fastnar och det börjar ryka i maskineriet. Vojne, vojne.

 

Du vill ha svart kaffe med grädde”, rabblar lilla senoritan i ett försök att vinna tid.

 

Nu börjar värmländskan bli arg. Eller REKTIT SINNET. Ska det vara så jävla svårt att ordna en jävla kopp jävla kaffe med… med… …jag vill ju bara ha mitt kaffe, mitt… kaffe…. grr… gah! Jag tar ett djupt andetag. Lugn och fin, Anna, lugn och fin. Inte slå små latinska flicksnärtor på käften. Andas. Inte bli arresterad för misshandel nu.

 

Det stämmer bra det, sötnos”, väser jag extra långsamt, ler så ondskefullt jag kan och kisar med ögonen så att den lilla saken ska förstå att jag är psykotisk och att om hon inte fipplar fram korrekt kaffe med korrekt mängd av korrekt grädde så kan hennes jordevandring avslutas här i kassan på Starbucks.

Vispgrädde?” undrar hon igen.

Nja”, jag harklar mig och försöker frambringa tålamodet som inte inkluderades när lilla Anna skapades, ”fast inte vispad, bara som den är, häll i lite bara”.

 

Hennes läppglansiga lilla plutmun snörps ihop och hon ser riktigt förtvivlad ut. Till hennes undsättning kommer en liten barista till, även denna endast tre äpplen hög, och samtidigt som kön bakom mig växer har jag två små söta sydeuropeiska ansikten som storögt varsom glor på mig, varsom på varandra. Barista 1 försöker förklara för Barista 2 vad det knepiga blonda fruntimret vill ha. Plötsligt lyser Barista 2 upp. Poletten verkar ha trillat ner på något magiskt sätt. Jag har ju trots allt inte bett om att få Mikael Persbrandt serverad (vilket i och för sig skulle passa mig utmärkt) utan bara om en enkel liten jävla gräddskvätt i mitt jävla förbannade kaffe.

 

Grädde? Vanlig grädde?

Det vore angenämt, ja”, svarar jag med drypande ironi men försöker ändå se snäll och ofarlig ut nu när det verkar gå åt rätt håll.

 

Barista 1 står skräckslaget fastfrusen på samma fläck, men Barista 2 trippar bort mot kylskåpen bakom disken och….. Jag sträcker på nacken, kan det verkligen vara sant att hon begripit? Hon vänder sig om tillbaka, och i handen har hon…….. GRÄDDE! Hon har tamejfan grädden! Tjohooooo! Jag börjar nästan hoppa upp och ner och applådera. Bra gjort, duktigt kämpat. Jag är så kaffesugen att bara tanken på att min hink morgonkaffe snart är min, gör mig smått euforisk. Tja, sånt man får kämpa för blir väl värt mer, eller? Barista 1 fumlar med en kopp i storlek venti och häller bryggkaffe i den. Barista 2 öppnar gräddpaketet och häller i lite i venti-muggen som Barista 1 fortfarande håller. Tittar upp mot mig och jag ler ett uppmuntrande leende. Hon häller i lite till. Tittar på mig igen. Jag gör tummen upp. Räcker så. Hallelujah – jag får äntligen mitt kaffe.

 

Men nu kommer nästa problem. Barista 1 stirrar intensivt på kassaskärmen. Hur ska hon ta betalt för det här? Psykbryt nummer två knackar på. Alla kombinationer finns utom det här. Hon skulle förmodligen ha mindre problem med att ta betalt om jag hade velat ha ketchup i kaffet. Grädde däremot, åh nej. Inte en suck. Vad göra, vad göra. Hon stirrar och stirrar. Trycker fram något, rynkar på lilla näsan när det blir fel och raderar. Eftersom jag fått mitt kaffe har min stubin förlängts en millimeter, så jag låter henne hållas. Ungefär som när rovdjur leker lite med bytet, typ.

 

Barista 2 ser sin kamrat i nöd igen, så hon kommer trippandes för att hjälpa till. Tillsammans står de och dolar och rynkar på näsorna, alternativt ser sig nervöst omkring och avfyrar urskuldande små leenden mot kön som nu sträcker sig ändå bak till dörren. En tredje liten barista kommer till kassan. Efter många om och men betalar jag slutligen för en venti drip med sojamjölk, för grädde kan man helt enkelt inte lägga till i Starbucks kassasystem om den inte vispats först, ickesanicke, no way José.

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-05-14 10:05

Jag ska börja med att påpeka att svenskan är ett fantastiskt rikt språk. Jag ser (eller HÖR, snarare) rött när någon säger att man på exempelvis engelska kan uttrycka sig så mycket bättre, ge uttryck för så mycket mer. Jaså? Prova med att översätta ’lagom’. Kom igen nu. Nähä, hittar inget? Tänkte väl det.

 

Nu gillar jag i och för sig inte ’lagom’. För en gasen-i-botten-människa som Eder Undertecknad funkar ’lagom’ dåligt. Vad ska man med lagom till när man kan ha överflöd (abundance)?

 

Snälla ni, ge mig några fina exempel på när LAGOM är bättre. Visst – LAGOM är bättre än BRIST, men sedan då?

 

Lagom kärlek? (Skulle ni tjejer välja Petruccio över Romeo?)

Lagom lön? (En Volvo hellre än en Ferrari 458?)

Lagom mat? (Fiskbullar istället för en stor, fet hummer?)

Lagom livsupplevelse? (Madame Tussauds eller att vandra över Seven Sisters?)

Lagom njutning? (Ärligt nu, folket – räkna kalorier och ta ett litet bett, eller… LEVA? Jag vill ha min stora stek, den ska vara så ’rare’ att den i princip lever – skär av hornen och torka den i arslet men sedan ska jag ha den på tallriken!)

Jag begriper mig inte på lagom. Lagom är Bersängsbacken. Tuffa på uppför eller nerför i 50km/tim, whoop-dee-doo, yeehah! Lagom är tamejkatten värre än 30km/tim förbi Towestams. Vid 30km/tim vet du i alla fall att det går för jävla långsamt och vid 90 ligger du någorlunda bekvämt på femman och glider på. 50 är någonstans i mitten – inte 90 och inte 30 – så laaaaaagomt att man kan få krupp. Som 70 men ännu mer frustrerande.

 

Men nu tappade jag tråden.

 

Vad jag, som utlandssvensk, ofta förundras över är hur vi svenskar så frivilligt låter vårt rika språk invaderas av engelskan.

 

Ta ”soft”. Dvs mjuk/mjukt på engelska. Det här kom efter att jag drog iväg över Nordsjön, så rätta mig om jag har fel, men tydligen har detta engelska adjektiv plötsligt gått och blivit ett svenskt verb: softa. Att softa. Ja, vi ska bara softa ikväll. Vaddå softa? Mysa? Ta det lugnt? Eller – och nu ryser jag så jag får gåshud ända ner till mina noggrant målade tånaglar – ”CHILLA”? Dra mig baklänges på en kälke.

 

Cool, däremot, verkar ha förblivit ett adjektiv på svenska också, och används i sin engelska form. Och jag köper ”iskall” och ”kalling” rakt av, som var och är flitigt använt i Torsby innan och efter att jag drog iväg. Jag tror inte att exempelvis Stockholmare (världens solklart helt okallaste folkslagsnacka om att vara uncool, eller O-KALL) använder ”kall” istället för cool. Men så vitt jag vet så gör vi Torsbybor det. Helt okej. Jag är med där och gillar läget.

 

Men bara för att man är en ”kalling” behöver man ju inte vara cool, eller? En kalling är ju lite av en tokstolle, eller hur? JAG är en kalling. Men inte fan är jag cool, det har jag aldrig varit. Men en kalling är jag definitivt. Lite småtokig på ett charmigt sätt, sådär. Hm, tycker jag själv alltså, och det står jag fast vid trots att man som svensk ska vara så jävla lagom och inte upphöja sig själv. Stick och brinn, säger jag då. Jag är en kalling och det tänker jag inte be om ursäkt för. Jag är så vansinnigt fabulös att jag får ont i ögonen när jag ser min lilla nuna med sneda och gula tänder, skrattrynkor och dubbelhaka i spegeln flina tillbaka mot mig. Helt galet iskall är jag.

 

Kan man vara soft på svenska, däremot? Att ”softa” är tydligen helt okej, men får man vara soft som person, som adjektiv? Är du soft på engelska betyder det att du är en toffel, att du är en människa som blir över- och omkörd av andra därför att du inte vågar ryta till. ”A soft touch” – beskrivs du så här på storbritt-ön så kan du glömma en befodran på jobbet. Är du en softing (ja, blir det inte ”softing” om man kan vara en ”kalling”??) är du en mes. Eller blir man en ”varming” (som motsats till kalling) då kanske? Men att SOFTA är helt okej på svenska i alla fall.

 

För att roa mig själv sådär på fredagseftermiddagen, tog jag just ”softa” tillbaka till engelskan och provade den på en kollega på jobbet. Jag körde på verb-versionen som vi svenskar envisats med att göra om det till.

 

Kollegan: Så vad har du för dig i helgen, Anna?

Anna: Inte så mycket, ska nog bara softa. (Not much, I’ll probably just soft).

Kollegan: Ursäkta?

Anna: Bara softa lite, ta det lite soft. (Just softing a bit. You know, just soft out).

Kollegan: Vad i hela friden menar du?

Anna: Hurså?

Kollegan: Vad betyder softa? (What does softing mean?)

Anna: Jag ska softa. Ta det lugnt. (I’m going to soft out. Chill.)

 

Min kollega Trudy – som jag utsatt för detta brutala lingvistiska utfall – tittar på mig med vad jag enbart kan beskriva som en blandning av medlidande och oro, och jag ser från hennes uttryck att hon inte kan avgöra om jag endera börjat knarka eller om det här är ett av mina kontorsbus. Stackarn sitter där och undrar om hon ska ringa polisen eller låta mig vara. Hon sneglar mot mig lite osäkert. Jag är skitduktig och håller masken, jag kommer utan tvekan att vinna en Oscar för det här.

 

Trudy köper det inte alls, trots att jag kör min jag-är-så-seriös-så-det-stänker-uppsyn och stirrar tillbaka utan att blinka tills hon suckar och ger upp.

 

Kollegan (Trudy): Du är en knäppgök.

 

Nä, så säger hon inte. Hon kallar mig ”nutter”.

Publicerat i - - -