Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

London Calling skriver om:

Nu går älgjägarna upp.

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2012-11-5 09:11

Så kommer äntligen den efterlängtade dagen. Min efterlängtade Far och Styvmor invaderar London en solig torsdag alldeles i början av november och jag är upprymd av den där känslan man har när man verkligen väntat på något. Som typ när man är på väg på semester och står vid incheckningsdisken, eller på julafton när man väntar på tomten.

 

Jag har omänskligt mycket att göra på jobbet, så jag är tvungen att jobba morgonen dagen de anländer – en och en halv dags ledighet är vad jag kan ta utan att min arbetsbörda ska bli ohanterlig, så dagen de anländer jobbar jag halva för att få undan det mest kritiska.  Spänning över stundande besök, kombinerat med jobbstress och en envis förkylning som vägrar släppa taget om mig, gör att min fokus kanske inte är överdrivet, hm…. fokuserad. Chefen blänger irriterat på mig när jag fipplar med allt han bett mig om, som jag i mitt stresstillstånd fipplar fel med.

 

Vad är det med dig, kvinna? Du är helt värdelös idag!” snäser han.

 

Jag fipplar lite till och det fipplas fel ännu mer.

 

Jamen…. Jag… Jamen, ja, okej… här då, såhär.. nä… um….

Anna! Skärp dig! Du är skräp idag! Det här är ju som att dra ut tänder!

 

Jag kan ju inte annat än hålla med och rycker uppgivet på axlarna och felfipplar lite till.

 

Mm, det har du nog rätt i,” svarar jag, ”okej, jag ska skärpa till mig, ge mig en minut, jag blir flaxig när du stressar på mig.”

Bli inte sådär tjurig nu!

Nä, du har rätt, jag har tankarna på annat håll,” medger jag.

Det skiter jag i! När du är här ska du vara på hugget!” säger han skarpt och blänger lite till, sedan tillägger han i ett lite mjukare tonläge, ”jag är inte van att du är skräp, det är därför jag blir arg.

 

Det är ju ändå en komplimang, eller så väljer jag i alla fall att ta det. Till slut har jag lyckats fippla rätt och alla siffror och rapporter ser ut ungefär som de ska och Chefen himlar med ögonen åt mig när jag äntligen ordnat det han bett om otaliga gånger under morgonen, och muttrar ”ha en bra helg”.

 

Ja, det ska jag – jag ska ha en KANONHELG! Kastar mig på bussen hem, för Pappa och Styvmor landade och tog sig till min lilla Skokartong-Ljuva-Skokartong mycket snabbare än jag trodde, så de har redan varit på plats några timmar. Nyckeln fick de hämta hos grannen, så de har druckit kaffe, packat upp och gett sig ut på promenad och lunch när de väntar på mig. De är fortfarande ute när jag kommer hem. Jag ler när jag ser Pappas skor och Styvmors stövlar i hallen. I sovrummet står deras resväskor och i köket noterar jag nöjt att de fått kaffet som jag laddade bryggaren med innan jag drog till jobbet, och på mitt lilla köksbord ligger en hög presenter till mig och Lillapan.

 

En av dessa presenter är inte inpackad. Det är ett bäddset. Med älgmotiv. ÄLGMOTIV! Jag blir lite kall inombords och börjar genast träna på hur jag ska verka tacksam över denna gåva (”ååååhhh vad fina!”) – är det inte svårt nog att hitta en bra karl, ska jag nu även bädda med älglakan? Förförelsekonstens drottning! Att få sig ett nyp när man bäddat med de här kan nog bli en rätt bra utmaning, gissar jag. Där står jag, och när jag en gång för alla därmed slutit fred med det nu oundvikliga faktum att jag kommer att förbli singel i alla mina dar, inser jag när jag läser på förpackningen att det är till ett singeltäcke. Ah! De är till Lillapan. Puh. Då kanske det finns hopp ändå – självklart är det ju bara älglakan som står mellan mig och Happy Ever After med Drömprinsen, perfekt som jag är, eller hur? Hm. Jaja. Dags att byta ämne här, tror jag.

 

Jag tar ett glas vatten och upptäcker att i diskhon ligger diskborsten som plötsligt är kolsvart. Vad nu? Jag har ju ändå kännt honom i 36 år och 8 ½ månad, så jag förstår ju genast att min käre far varit i farten, men VAR han varit i farten är inte helt klart. Kaffebryggaren ser hel ut, så det är inte den han lyckats slå sönder och skrubbat kaffesolk. Har han varit i sopkorgen? Nä, inte det heller, konstaterar jag. Jag kollar även fönsterbläcken, men nej, där har han inte varit igång heller. Jag har ju ändå gjort en kraftansträngning för att se till att det är städat och i ordning, så vart han varit och skrubbat, det är jag inte alls på det hela med. Jaja.

 

Så hör jag nyckeln i låset och så är de äntligen där, mina kära gäster som jag väntat så mycket på. Pappa är sitt vanliga jag – glad, högljudd och otyglad. Styvmor är också sitt vanliga jag – snygg, piffig och leende, och himlar med glittrande ögon och blinkar åt mig när Pappa drar första fula skämtet av många denna helg.

 

Min far är en man som i alla avseenden har endast ETT läge.

  • En hastighet: bottengas.
  • En volyminställning: högt.
  • Ett humörsläge: tokglad.
  • En sorts skämt: icke rumsrena.
  • Ögonen enbart en glans: glimten.
  • Hjärtat ett enda beståndsämne: guld.

Summa sumarum: jag avgudar min dåre till far.

 

Diskborste-mysteriet får jag förklarat för mig. Genom luckan har han skymtat folie och tänkt att nu har Anna bakat en kaka. Han har kännt mig i 36 år och 8 ½ månad, så man kan undra hur han kom till den slutsatsen, men han har kanske blandat ihop mig med min mor, fru nummer ett? I alla fall. Ugnen använder jag i princip ALDRIG. Möjligtvis som förvaringsutrymme. Någon gång använder jag den när jag och Lillapan gör pizza och det där med att göra ren den har jag kanske haft en något avslappnad inställning till. Där har han i alla fall varit in och gett sig på smält ost och annat som drypt ner från de fåtal tillfällen jag använt ugnen under de fem år jag bott här. Han måste ha skrubbat som en vilde…. Eller vänta… Han måste ha skrubbat som….. min pappa. Nu har jag i alla fall en gnistrande ren ugn. Bonus!

 

Pappa är i England, men han går på svensk tid (fråga inte varför), så klockan sex på morgonen är han igång – nu har vi ju haft sovmorgon. VA? VADDÅ? KLOCKAN ÄR JU SJU!! SKA VI SOVA BORT HELA DAGEN ELLER? Styvmor påvisar ett tålamod som antyder att hon bör helgonförklaras när Pappa tjoar runt, skramlar, brygger kaffe, sjunger (ja, det gör han – mest Elvis, men även lite Roy Orbison kommer med i repertoire’n) och är igång. Han fixar, han donar, han bullrar, han yr runt, han sjunger lite till (och dansar också – Elvis vänder sig i sin grav, men Pappa får poäng för tapper insats), han skramlar…. Min stubin är förlängd avsevärt eftersom jag är så glad att ha Pappa här, så jag överser det faktum att jag nu ska upp tidigare när jag faktiskt har ledigt än när jag ska till jobbet – när jag har min far här skulle jag gladeligen sätta mig och äta frukost fyra på morgonen. Ja, fast i och för sig är det inte så långt från fyra på morgonen som jag gör det nu. Pappa är ju som sagt på svensk tid. Men ändå.

 

Lillapan är förstås stormförtjust över att bli benådad från sin sedvanliga regel att stanna i sängen och läsa en bok tills åtta på helgen. Moffa är helt utmärkt tycker han och frågar genast ”Mamma, snälla jag kan ha Moffa på mitt rum” istället för Mamma när de är här. Ja, alltså, han typ ser Moffa som ett husdjur – kan han ha honom i sitt rum? NEJ! Det finns gränser. Mitt barn måste sova om nätterna och inte chock-vakna när Morfars ADHD tar vid. Man behöver inte hoppa upp i London enbart därför att man i Stöpa just då går till älgpasset i denna stund. Lillapa och fader tycker jag har fel, men jag står på mig. GRÄNSER. Jag söker stöd hos Styvmor och frågar Pappa om han skulle vara på svensk tid om han åkte till New York också? Styvmor nickar. Hur skulle det vara då?

 

NEW YORK? VARFÖR DET? VAD SKULLE JAG DIT OCH GÖRA?

 

Okej, argumentet spricker.

 

Efter morgonbestyr beger vi oss ut, men inte förrän Pappa tagit sopkvasten och toksopat (som sagt, han har ett läge: bottengas,  och detta inkluderar sopande) trappan. När han toksopat sig ut på trottoaren och börjar arbeta sig uppför gatan ger jag Styvmor ett vädjande ögonkast och tillsammans får vi stopp på honom. Men visst, jag har gatans prydligaste trappa och framgård just nu, det kan inte förnekas.

 

Hela helgen blir jag och Lillapan bortskämda – bortom presenterna de kom med, blir vi bjudna på mat, fika och fler presenter när vi är ute på vift. Jag och Styvmor tar promenader varje dag – delvis får att få lite motion och hålla igång (vi är bägge beroende av regelbunden motion) men delvis också för att få en paus från Moffa och Lillapa som tillsammans bildar en tornardo av energi och volym. På kvällarna när Lillapan lagt sig ser jag, Pappa och Styvmor på komedier och myser. Det är helt underbart att ha dem här.

 

Lillapan gör ett sista försök sista kvällen de är här: ”snäääääääälla kan jag ha Moffa på mitt rummet?” Nej, är svaret. Det går inte. Du får ha Moffa när vi är i Sverige över jul istället, jag släpper av dig i Stöpa då, så kan ni två väsnas så mycket ni vill. HUR mycket ni vill, och NÄR ni vill. Lillapan skiner upp.

 

Det betyda jag och Moffa kan ha wake-up time fem o’clock?” undrar Lillapan glatt, “det betyda du inte är där och är grumpy, och jag och Moffa kan vara vaket när vi vill? ”

 

Det kan du slå vad om,” ler jag, “men du kan nog väcka Moffa redan FYRA, det kommer han bara tycka är roligt,” tillägger jag nöjt.

 

Moffa, det kan du ha. Jag släpper av Lillapan när vi kommer hem till jul, han ska få vara på någon konstig tidszon (typ Indonesien) och jag ska se till att han får upp dig.

 

Finaste Pappa, du är ett original du. Och bäst i världen, helt jävla tokbra är du.

 

Din Dotter

(Eller ”Belsebub” som du brukade kalla mig.)