Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

skriver om:

Mandomsprov

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2013-02-16 08:02

Maria (min bästa kompis sedan barndomen – hon och min andra bästis, myset Anna) föreslår med ett glatt leende förra helgen när jag är i Stockholm, att vi ska bada bastu. Joakim (hennes äkta hälft som jag vanligtvis tycker väldigt mycket om när han inte hjälper till med saker som skrämmer skiten ur mig) tar motorsågen och sågar upp ett ondskefullt svart hål i isen åt oss nere vid bryggan.

 

Jag trodde faktiskt att man måste vara helt galen för att göra så, och sitter med hjärtklappning och våndas i bastun med Maria som informerar mig om att ”man måste sitta här tills det blir outhärdligt, sedan går du ner på stegen och doppar dig jättekvickt och upp igen, det är underbart”. Hon tillägger muntert att ”om du får panik eller hamnar under isen så hoppar jag i och får upp dig”. Men vad bra, det är ju tur att du gör det om jag fastnar under isen när det dessutom är mörkt, nu känner jag mig ju HELT lugn, grrr.

 

Trodde att

1) jag aldrig i livet skulle klara det, och

2) att om jag lyckades tänja min tokighet ännu längre över gränsen än den redan är, så skulle det enbart vara en pina. Eller, ja,

3) att kroppen skulle gå in i chocktillstånd och jag skulle dö.

 

Vem doppar sig i en isvak? Jo Anna, tycker Maria. Ute på en ö här i Stockholm, kommer således min jordevandring att avslutas, tänker jag tyst för mig själv och är lite ledsen över att jag aldrig mottog Nobelpriset i Litteratur, men sluter fred med det faktum att jag trots allt gjort mitt bästa och mestadels varit en bra människa. Arrivederci, världen.

 

Som svar till min första protest kommer ”äh, du måste ju visa din nordiska härkomst”, konstaterandes från min kära no-bullshit Maria, som genom barn- och ungdomen tvingat rädda lilla mig att göra en massa saker som Anna absolut inte ville – allt från att lavinartat rulla nerför Vargstupet som man inte ska åka nerför på slalomskidor när man inte stått på sådana tidigare, till att tvinga mig upp i sadeln igen efter att ha hamnat under den jäkla rodeo-hästen och blivit trampad på – jag har fortfarande ett halvmåneformat ärr där (knappt inridna) Tanjas oskodda hov stötte till. Hade Tanja trampat ner ordentligt hade väl benet gått av helt och jag fått arbeta på pirat-looken med träben – ahoy matey, shiver me timbers!

 

Så nu skulle hon i alla fall ha ner mig i en isvak, och som vanligt hamnade Anna precis där Maria beordrat (man säger inte nej till Maria – jag försökte allt lite mesigt att säga tack-men-nej-tack  nu också, men resultatet blev en hink vatten som hon fiskade upp ur helvetesvaken och kastade över mig och tjöt ”KÄNN VAD SKÖNT ANNA!”) och situationen var precis densamma som när vi var tonåringar i otaliga situationer:

 

Maria, utan att lyckas, kämpandes med att kväva skrattattacker, när hennes dråpliga och skräckslagna lilla vapendragare haltar fram och ska klättra upp på hästjäveln igen, eller släpas med upp till toppen på fjället ännu en gång helt mörbultad efter att ha kraschat rakt ut i en gran efter att hon själv förstås ziggzaggat jättesnyggt nerför backen som värsta reklamannonsen för skidsemestrar i fjällen (och självklart skulle vi åka upp i dödsliften som jag nästan dog i pga höjdskräck – ny skrattattack när jag grinade ännu mer just därför, tydligen är jag enormt underhållande när jag är skiträdd), eller som sagt tvingas ner i en isvak.

 

Maria kliver spänstigt fram, och smidig som en elitgymnast är hon nerför stegen som en gasell och doppar sig snabbt och elegant i vaken. Jag tittar skräckslaget på genom det lilla fönstret i dörren till bastun och funderar på att sprinta tillbaka upp till huset och låsa in mig på toaletten och därefter ringa polisen.

 

Kom igen nu, Anna!” ropar Maria glatt och jag vet inte om hon ser min jag-ska-ge-dig-smisk-blick genom det lilla fönstret.

 

Där står hon, min vackra sjöjungfrutyrann med en kropp som får Elle MacPherson att se otränad ut, när flodhästen Anna ska ner i vaken, iklädd hennes mans badshorts eftersom min flodhäst-put-rumpa inte ryms i Marias fotomodell-rumpe-bikini. Det är förstås skitkul om jag ber om nåd så hon dessutom får nöjet att ge mig en knuff nerför backen när jag spjärnar emot (”kom igen nu Anna, jättehärligt, tjohooooo!”), eller ge mig en ”kärleksfull” liten snärt över häcken med hästpiskan om jag inte tar mig upp i sadeln igen fort nog, eller som nu, ”hjälpsamt” heja på mig så jag verkligen beger mig ner under det kalla, becksvarta vattnet.

 

Dvs, det blir superkul att få mig att göra allt som Maria själv gör skitsnyggt och ytterst graciöst. Maria, skall tilläggas, är fd fotomodell och kan misstas för Julia Roberts, och dessutom skitbra på allt och högpresterande – inte undra på att jag blev klassens clown för att kompensera. Nu, som då, fick jag en dask på ryggen när hon nöjt lyckats kuva mig. Jag tror att hon alltid sett mig som ett försöksdjur att roa sig med – nu ska vi se vad katten Anna gör om vi häller vatten på henne eller matar henne röd chilli eller ger henne en elektrisk chock eller lyfter henne i svansen eller låser in henne med en spindel, osv osv. Jag är helt säker på att det måste finnas någon lag som skulle kunna skydda mig från min bästa vän.

 

Jag trippar ut på bryggan med hjärtat i halsen.

 

Snabbt, Anna! Innan du kyls ner, du måste i när du fortfarande är varm från bastun!

 

Det är nu eller aldrig. Jag ränner fram, går ner för stegen… Och innan jag själv liksom förstår vad jag sysslar med, har jag klivit ner och doppat mig. Inte lika graciöst som Maria förstås, men jag fixade tamejkatten biffen.

 

BRAAAAAA ANNA!” utbrister Maria, som än en gång med en blandning av tvång och inspiration, samt det faktum att jag beundrar henne, fått mig att vara lite större än jag trodde jag var.

 

Det är ju det som är grejen med Maria. Hon får mig att växa, och försöksdjur eller ej så lyckas hon utan krusiduller locka fram den Anna som vågar lite mer än hon tror.

 

Efteråt är jag skitglad och lägger skrytsamt upp bildbevisen på Facebook, för nu precis som alla andra gånger Maria knuffat mig tusen mil bortom min bekvämlighetszon, så är jag jättestolt över mig själv. Lite mandomsprov, typ, som Maria själv uttryckte saken. Det mest irriterande med Maria är ju att hon alltid har rätt: ”du kommer må så bra när du vågat”. Sant.

 

Med undantag, visserligen, av den gången hon skulle ha mig att åka vattenskidor, ett tilltag som slutade med vattenlavemang och en stukad vrist.