Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

Jag drömmer om en jul hemma…

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2012-12-15 08:12

Jag är världsbäst på att shoppa. Okej, jag har svart bälte i att Bränna Pengar, men utöver det är jag dessutom enormt effektiv när jag går lös i affärerna. Jag shoppar som en karl: målmedvetet, inga krusiduller, inget velande, jag går in som en precisionsmissil och grabbar tag i det jag ska ha och snabbt ut igen. Inget provande och strulande här inte. Tjoff – pang på rödbetan och snabbt avklarat.

 

Drog iväg tidig förmiddag med en motvillig Lillapa till Westfield, Londons (och Europas) största shoppingcenter, för att fixa denna Lillapas julklappar. Han var superduktig med att blunda och stoppa fingrarna i öronen när jag ordnade med presenterna den lille spjuvern redan vet att han får, trots blundande och fingrar i öronen. Tålmodigt trampade han runt där med mig i folkmassorna i shoppingcentret som är som ett växthus – spelar ingen roll vilken årstid det är, det är alltid outhärdligt varmt där. Lillapan är suveränt lätt att ha och göra med och jag behövde inte ens muta honom. Det är inte från sin mor som han har fått sitt tålamod, men å andra sidan vete katten om hans far är speciellt tålmodig heller så det kanske bara är ren tur att min unge orkar uthärda en shoppingtripp med dammiga gamla morsan.

 

Men som sagt, jag shoppar som en karl så han kunde haft det värre, och efter knappa timmen var vi klara och gick därifrån för att hoppa på bussen hem, båda med rosiga kinder och ganska utmattade efter trängsel och värme.

 

Jisses, vilken hysteri det är med julen. Det är i dessa tider som jag är extra lyckligt lottad. Vi reser ju hem över jul, så hela biten med julmat och allt runtomkring ordnar ju Kära Mor och Far. Allt vi behöver göra är att sätta oss på ett plan hem och bli mottagna av Kära Familjen som har allt i ordning. I sådana lägen är det helt utmärkt att vara utlandssvensk. Bodde jag fortfarande i Torsby skulle ju så mycket mer falla på min lott – ha allt i ordning, bjuda tillbaka, osv. Okej, det gör jag i och för sig gärna, men det skulle betyda Londonresor för Mina Kära, så jag slipper lätt undan. Jag har julstädat och pyntat, men egentligen kunde jag ha låtit saken bero, det skulle ju ingen märka. Fast jo, jag och Lillapan har visserligen njutit av december och vår lilla julgran och pynt. Lussekatter får Mormor stå för, dock.

 

Lillapan har sedan vår shoppingtripp plitat ihop julkort till Kära Familjen, och mamma-hjärtat slog volter av lycka när jag såg hur han försökt skriva på svenska. ”Från” blev ”fraun” – han är ju engelsk och lär sig ju inte stava på svenska, men det är helt underbart hur han får till det när han ljudar sig fram, det blir fonetisk engelska, svenska skriven på engelska som det uttalas. ”Snöbollskrig” blev ”snew balls kreeg”, och ”jag längtar efter er” blev ”yag lengtah efta ehr”, men ack så ljuvligt!

 

Men joråsåatt… Vi är snart i Torsby och kastar snöbollar, hoppas bara att det blir ett snötäcke som ligger kvar så det blir nåt att kriga med när vi väl är tillsammans med Kära Familjen och syskon och kusiner. Här hoppas jag att det inte kommer nåt alls, för om det skulle råka dingla ner en endaste flinga blir det ju totalpanik och då kan det finnas risk att vi blir strandade.

 

Vi ses snart, kära Torsby! Jag ser som alltid fram emot ögonblicket när vi kommer körandes ner från Lekvattensskogarna och ser dig glittra där nere när man kommer fram vid Toriarondellen.

 

I’m dreaming of a white Christmas…