Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

Förälder i London

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2013-03-16 01:03

En del av syftet med den här bloggen var att påvisa kontrasterna mellan Storbritannien och Sverige/London och Torsby. Och nu har jag bränsle på elden.

 

En god vän (en svenska i London, liksom jag) genomgår en skilsmässa med sin brittiske (snart ex-) make, precis som jag gjorde för drygt sex år sedan, och hon står nu inför den verklighet jag tampats med sedan hösten 2006. Och som jag för sex år sedan, är hon frustrerad och ledsen över hur förutsättningarna ser ut här. Jag minns den tiden mycket väl. Jag var så olycklig att jag inte ens orkade äta. Jag är inte byggd för att vara spinkig, men den sommaren vägde jag 50 kilo, vilket är drygt 15 kilo mindre än jag är skapt till. Jag såg ut som en svårt sjuk cancerpatient med håret i behåll. Sammanfattningsvis kan vi säga att det var ett rent helvete och jag ryser när jag tänker tillbaka.

 

Vi kallar min kompis Stumpan. Stumpan arbetar heltid (precis som jag), har två barn, är skötsam och håller ordning. Allt är okej, inga konstigheter. Söker lägenhet men får gång på gång nej från mäklare och hyresvärdar. Varför? Jo, hon är singelmamma. Nej tack, inga barn i den här lägenheten. Åh nej, jag skämtar inte – att få lägenhet i London är enklare om du säger att du knarkar, har tre folkilskna rottweilers och går på bidrag.

 

Stumpan är förstås helt förtvivlad, och jag vet precis hur hon känner därför jag har varit i den sitsen själv, för 15 kilon och sex år sedan som sagt. Var tvungen bevisa min inkomst med kontoutdrag och anställningskontrakt, samt lovord från fd arbetsgivare och hyresvärdar. Förnedrande värre att bli så misstrodd i det ögonblick du talar om att du har barn. Och inte ens då ville någon låta mig bo någonstans. Jag fick i andrahandskontrakt en kompis lägenhet i några månader, innan jag hittade en hyresvärd som insåg att jag var en bra garanti för att han skulle få in hyran i tid.

 

Jag, liksom Stumpan, är nämligen i minoritet här. Heltidsarbetande och ordningssam singelmamma som varken går på bidrag eller ex-mannens pengar. Man blir behandlad som om man hade böldpest. Det är både nedslående och pinsamt. Och det sårar – tro mig, skammen bränner och jag vet inte hur många gånger jag fick ett nej och försökte (förgäves) förklara att jag är en pålitlig människa. Det kändes som om jag var tvungen att be om ursäkt för att jag var mamma. Det tog på krafterna, kan jag säga.

 

Nu hade jag turen att till slut hitta en bra mäklare och en hyresvärd som anser mig vara ett bättre kort just därför att jag är singelmamma – de anser båda att det är mer sannolikt att jag sköter om lägenheten och betalar hyran i tid, än någon som inte lever för någon annan som en förälder ju gör för sitt/sina barn. Stumpan har hittat lägenhet till sist, och det har löst sig, men JÄVLAR ANAMMA vad arg jag blir över sånt här. Så galet orättvist och fel.

 

Här gör Storbritannien ett stort, fett självmål.

 

Men det är så det är här. Är du singelmamma är du endera en tonårsmamma och knarkar och går på bidrag, eller så lever du på ex-makens bekostnad. Att, som jag, arbeta heltid och styra skutan för egen maskin, är sällsynt – TYVÄRR. Och det handlar om förutsättningarna snarare än om hur man är som person.

 

Mammorna på lillapans skola vet inte hur de ska behandla mig. Först är det ”stackars dig” när de förstått att jag är ensamstående. När jag sedan visar mig vara helt tillfreds med situationen och dessutom klarar av den, vet de liksom inte hur de ska förhålla sig till mig. Så jag får stämpeln ”konstig” – de hittar inte ett fack att lägga mig i: jag går ju varken på bidrag eller underhåll. De sätter makarnas bankkort i väggen och plockar det de vill ha utan bekymmer, och när jag förfasar mig över att hitta ytterligare £50 i månaden för fotbollsträning åt lillapan, ser de på mig som levande frågetecken. De förstår inte alls. De har aldrig behövt bekymra sig över en extra utgift, än mindre kämpa för att ha råd med den, bortom att informera maken.

 

Men jag är stolt som fan. Stolt över att jag fixar det, och stolt över att jag som svensk har det inpräntat i mig att vara oberoende och klara av att ta hand om mig själv.

 

Mitt nya jobb är på ett svenskt företag, och det är som balsam för själen. Som bortblåst är ångesten över att smita iväg vid fem-snåret för att hämta på fritids under mina mammaveckor. Jag behöver inte längre känna alla nedlåtande blickar i ryggen när jag drar, för min svenske chef och flera i ledningsgruppen gör likadant. Och män, dessutom, vilket är i det närmaste udda här på ön. Det ser man annars inte här, jag har aldrig förut varit med om att en karl sticker och hämtar på dagis eller skola. Nej, jag skämtar inte.

 

Det är helt okej på mitt nya jobb att vara förälder (vilket är nytt för mig eftersom det förut alltid varit en belastning), det inverkar inte på min förmåga att göra ett bra jobb, anser de (uppfriskande!). Inte heller behöver jag våndas när lillapan är sjuk eller ge honom febernedsättande och skicka honom till skolan trots att han borde vara hemma – chefen var senast i veckan hemma med sin krassliga lilla dotter. Inget mer med det, liksom. Precis som när lillapan sist fick svår hosta och feber så var det bara ett ”inga problem” som jag fick till svar när jag ringde på morgonen för att informera om detta.

 

Därför kunde jag slappna av och ta hand om min unge, utan att oroa mig över jobbet. Och slutresultatet? Detta som brittiska chefer och företag inte verkar förstå? Jo, jag känner enorm motivation och lojalitet till min chef/jobb och är således mer än villigt inställd till att offra massor av min egen tid för jobbet. Win-win.

 

Britterna har mycket att lära av oss.

 

Heja Sverige!