Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

skriver om:

Att hinna eller inte hinna… Det är frågan..

Skrivet av ulla@torsbybladet.se
2013-02-15 10:02

Gudars skymning, vad livet rusar iväg! Jag är alltid full av energi och är en gladlynt liten sak, men att hinna med allt man tänkt sig är tamejkatten en utmaning. Som att blogga, exempelvis. Nepp! Jag jobbar häcken av mig, fixar med lillapan (som numera alltid tycks ha en fullbokad social kalender och jag spenderar all min fritid när han är hos mig på att hämta/lämna/arrangera/underhålla/osv) och bortom det, när jag väl får lite tid till mig själv, så sitter jag ju allra helst under min kork-ek och luktar på blommorna.

 

Jag är ju inte så värst rock’n’roll. Får jag välja så är ju min perfekta fredagskväll först en joggingrunda (eller som nu, när lillapan är hos mig, en halvtimme på löpbandet), sedan en dusch och efter det är jag allra lyckligast om jag får krypa upp i soffan med en god bok och njuta av lugnet.. Ja, så lugnt det nu blir med den oupphörliga trafiken utanför, vill säga. Men London är ju hemma och lugnet för mig – jag känner mig trygg med stadens puls och (o)ljud på gatan utanför, i min lilla lägenhet där jag fixar med mitt.

 

Ikväll däremot, tänkte jag avfyra ett litet blogginlägg innan jag kojsar. Det är ju ändå ett tag sedan, även om det kan tyckas att slutet av februari är lite sent för en uppdatering om julen. Men ändå.

 

2013 började så fint det bara kunde.

 

Vi var i Torsby över jul och nyår, och efter den magiska jul som min kära mor ordnat för oss alla, inleder jag det nya året med Ärkeängeln, min Far och Styvmor på nyårsafton. Dags för sällskapsspel. ”Med Andra Ord” spelar vi. Det går ut på, som namnet antyder, att  beskriva ett ord/begrepp/plats. Pappa och Styvmor mot mig och Ärkeängeln. Pappa och Styvmor börjar. Pappa drar en polett med ett ord. Vrålar ”ÄR DU MED, KVINNA” till Styvmor när hon inte är så fokuserad som han vill och som skrattar uppgivet och ger honom en dask på armen.

 

Ja, jag är med, kör på du.”

 

Hon är sarkastisk förstås, men vad gör det, för PAPPA ÄR SUPERTAGGAD, håller den lilla poletten med sitt ord i högsta hugg och spänner blicken i sin fru, hans blick uttrycker SKÄRP DIG. Jag och Ärkeängeln utväxlar en blick och sätter tajmern på min mobil – man har nämligen 30 sekunder på sig.

 

Såhär kallar du mig ofta!” hojtar pappa och låter nu som en programledare.

Dum!” utbrister Styvmor.

Nej!” ryter pappa ilsket, men tillägger sedan uppmuntrande ”men du är på rätt spår!

Galen!” gissar hon vidare.

Neeeej!”, ropar pappa och slår sig för pannan, gestikulerar vilt och blir märkbart uppgiven.

Idiot!” tjoar Styvmor.

JAAAAAAAAAAAAAAAA!” tjuter Pappa och boxar med nävarna i luften när han vittrar seger.

 

Vi spelar vidare. Ärkeängeln viskar till mig ”jag älskar din familj” och jag nickar. Jojo, de är helt skogstokiga allihop. Man kan inte välja sin familj, sägs det. Nä, det är väl förvisso sant. Men jag svär att om de här galningarna som jag råkar ha blodsband till (ja, och styv- och halv-band också, för den delen) inte vore min familj, så skulle jag beundra dem allihop och vilja ha dem i mitt liv oavsett. Jag är lyckligt lottad.

 

Väl tillbaka i London är vardagen återigen i sina vanliga spår, men livet gasar förstås på. Vi ringer till de nära och kära när Lillapan är hos mig och han ler som en liten sol när han pratat om fiske med min Styvfar, och sedan får veta från sin kära Mormor att hon kommer till London snart. Lillapan är Mormors grabb, nämligen. Han fullkomligen avgudar henne.  Min mor är ju en snällare, snyggare och tålmodigare version av mig som, bortom att hon gör precis som han säger HELA TIDEN, kan laga mat och baka bullar – ”varför du aldrig lära dig, Mamma, Mormor inte hade tid eller är du totally useless?” frågar han, hans stora blå ögon uppriktiga och genuint undrande över varför jag inte kan laga mat och baka som Mormor.

 

Nu jäklar! Nu ska ungen få se att Mamma kan VISST! Så jag går igång med bullbak trots att min son ser på mig med oro i dessa stora blå ögon och sneglar förtvivlat åt ugnen som jag vanligtvis använder som förvaringsutrymme. Skitunge! Nu ska han få se på husmorsprestationer, tänker jag argt och river upp mjölpåsen.  Jag skyller personligen på det faktum att det är något fel på brittiska ugnar, samt att man inte kan köpa färsk jäst här. Eller okej, det kan man, men det är svårt. Vad du har i livsmedelsbutikerna är pulverversionen som är avsedd bakmaskiner. Men skam den som ger sig, och jag ger mig an detta kanelbullebak, min sons misstro till trots.

 

Lillapan tar en försiktig tugga när jag med segervisshet räcker honom en nybakad bulle. Han kisar med ögonen, överväger hur han ska säga mig sanningen, men den porlar ocensurerat fram förstås, precis som den brukar när det gäller barn.

 

Mamma, jag älskar dig för du är rolig och lite crazy, men du inte ska baka. Inte baka mer, okej? Vi ska ringa Mormor nu, hon kan ta med bulles till oss. Jag inte ska äta den här,” säger han och ger mig en sympati-kram samtidigt som han lägger mitt bakverk åt sidan. ”Får jag throw it away please, jag inte vill äta den. Jag ska ringa Mormor nu.” Han ser på mig med en blick som jag bara kan beskriva som medlidande. Jag kramar tillbaka och försöker att inte se sårad ut när min son tar min mobil och ringer Svedala.  Tio sekunder senare pratar han med sin mormor och jag hör bara glada fniss från hans rum. De fnissar åt mig, de marodörerna. Så mycket för lojalitet.

 

Annars då? Jorå, det är full fart. Jag började ett nytt jobb nu i slutet av januari, och hittills måste jag säga att det enbart är positiva vibbar. Hamnade nu i veckan i läskiga Stockholm – här har man bott halva sitt liv i denna världsmetropol som London ju är, men Stockholm är för mig jätteskrämmande. Här kommer nämligen min tvådelade nationalitet till kännes. Här i Storbritannien är jag ju hemma och fixar biffen, men i Stockholm är jag plötsligt liten och rädd.

 

Men va’ katten, man ska väl få ordning på det här också, och jag tar när jag sätter mig på planet till läskiga Stockholm styrka från den finaste rad jag någonsin läst, i ett e-mejl från min far (han som säger att han inte är så bra på att skriva, men som har plitat ner det bästa jag någonsin läst):

 

Jag skall inte ge dig några råd men var ANNA så kan du gå rak genom hela världen.

 

När man läser den raden från den man beundrar mest, ja, då kan man inte bara gå rak genom hela världen, utan erövra den också.

 

Och visst fan erövrar jag världen. Jag badar till och med i en isvak under vistelsen. Se där, man kanske är en viking ändå…