Annonser

Bli fadder

MC Reklam

WHF

Vårdkompetens i Värmland

Om London Calling

Jag som skriver i bloggen London Calling heter Anna Johansson. Jag är Torsbybo i hjärtat, men bor sedan många år i London. I den här bloggen skriver jag om kontrasterna mellan hemort och storstad, men också om andra saker. Kommentera gärna!

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2013-04-7 03:04

Min kära mor kommer till London såhär efter påsk. Jag vet att ni haft en riktig vargavinter i Svedala, men här i Storbritannien – ja, i alla fall här i söderänden – brukar vi ju klara oss väldigt lindrigt undan och det är sällan det kryper ner under nollan. Den här vintern har däremot varit både den längsta och kallaste jag varit med om under mina 18 år här. Det har snöat flera gånger, och täckjackan som jag vanligtvis bara har på mig när jag är i Sverige över jul har blivit flitigt använd.

 

Hinner det bli varmare, tror du?” undrar Mamma försiktigt veckorna innan hon ska hit.

Jamen det är klart det blir,” säger jag självsäkert, ”här brukar det komma värmeböljor redan i mars, så det kommer vara varmt och skönt ska du se. Ta för allt i världen inte med tjocka vinterkläder.

 

Klart våren hinner komma hit innan min sockersöta mor landar för att blända London med sin skönhet, vad oroar hon sig för, tänker jag för mig själv och suckar över hur hon TÖLAR.

 

Lillapan och jag räknar dagarna (eller ”sleeps” som Lillapan säger) tills Mamma/Mormor kommer, och till slut står hon där med sin resväska på Heathrow, som klippt och skuren ur en modekatalog. Hon borde göra reklam för anti-rynk-kräm, konstaterar jag avundsjukt när jag inser att hon kan misstas för min storasyster. Min FRÄSCHARE storasyster, vems panna är slätare än min. Hennes läppglansiga plutmun matchar hennes snygga rosa vårjacka, det blonda håret glänser och är perfekt stylat, inte ett jäkla hårstrå ligger fel och de stora blå ögonen ramas in av tjocka ögonfransar. Jag stryker tillbaka mitt trassliga hår och drar in magen.

 

Lillapan är så glad att han inte orkar vara stilla. Fröken Fräken Deluxe har anlänt och jag vill visa upp min mor för hela London – vore hon inte min mamma skulle jag vara med i hennes fanclub. Jag har sagt det förut: man väljer inte sin familj, men kunde man det så skulle det vara samma gäng jag tillräknade mig, men nu har jag alltså som sagt den stora turen att vara blodsbunden till en drös helt galet bra människor.


Lillapan avgudar min Mamma av samma anledning som varje pojkvän jag haft gjort det också. Nu sägs det tydligen att flickor blir som sina mödrar, och min ex-make säger alltid att det var efter att han träffat min mamma första gången som han bestämde sig för att gifta sig med mig. Mamma är nämligen en mycket snällare, mognare, trevligare, snyggare, smalare och bättre version av mig, som dessutom kan laga mat. Både Lillapa och pojkvänner har säkerligen hyst hopp om att jag till slut ska bli som henne. Vem vet, om killar snackar om att flickor blir som sina mammor, kanske snacket går på skolgården att mammor blir som mormor? Det är kanske det som Lillapan hoppas på, precis som hans far gjorde innan äktenskapet gick i stöpet? 

Fast då måste jag å andra sidan lida med hans lilla vän Sebastian, vems mormor jag tyvärr stiftade bekantskap med utanför skolan sist jag hade ap-hämtning – herre min je…. Den kjollängden (eller bristen av just ”längd”) samt nyansen läppstift trodde jag inte att man kunde använda om man inte jobbar på bordell.

 

Hur som haver.

 

Lillapan totalignorerar mig från ögonblicket vi hämtar min Mamma/hans Mormor. Han ger mig en plikttrogen men halvhjärtad kram när jag måste gå till jobbet dagen efter (han har påsklov och jag har bara tagit ledigt två av dagarna, så när jag sticker är Mormor alltså barnvakt).

 

Jag kommer hem till en stelfrusen Mormor som sitter inlindad i en filt på soffan, och en glad Lillapa som ser lite besviken ut över att jag kommer hem (eftersom han därmed inte kommer få precis som han vill eller tvingas dela med sig av sin trogna tjänare). Vad jag trodde redan var en välstädad lägenhet är så blänkande ren att jag först undrar om jag gått in i fel port. Mamma lär mig hur man använder salt till att få bort envisa kaffeavlagringar i kopparna. Sedan virar hon in sig i filten igen.

 

Jepp, det är SVINKALLT. Det är knappt över nollan, molntäcket är tjockt och grått, och blåsten sopar argt över London med kraftfulla tag. Mormor och Lillapan har varit i parken och hennes snygga vårkappa skyddar inte så bra mot kylan. Hon nyser (eleganta små dam-nysningar förvisso – det är ju ändå min Mamma) och kurar ihop sig. Våren jag utlovat är INTE här, så resten av tiden Mamma är här får hon låna min täckjacka som förstås är för stor, men hon är så irriterande snygg att hon klär i allt.

 

Och jodå, ex-maken ringer mig när jag sitter på jobbet. Han vet ju att min Mamma är i London och vill ta med henne ut på lunch. Jag snörper ihop munnen och är sur så det stänker om det, men äter hellre upp mitt eget huvud än erkänner att jag är svartis. Jag sitter ju på kontoret, så jag är inte där som vittne, men jag har ju varit med förut – innan vi skilde oss – och vet därför hur han flirtar med min mor och hur hennes förutnämnda blåare-än-mina ögon glittrar tillbaka när den förbaskade karlsloken fjäskar. Jag är noga med att ha en konversation med Mamma när jag kommer hem, som huvudsakligen går ut på att bevisa att jag gjorde rätt som lämnade ex-maken.

 

Det lägger jag mig inte i, Anna,” säger min mor i sin mjuka, sockersöta stämma, ”han är den [Exet] jag alltid kände och han är välkommen till oss när han vill, dörren är öppen.

 

Jag tjurar ända tills hon lagat middag.

 

Blåst och kyla innebär att vi mestadels spenderar tiden inomhus, men vad gör väl det när vi har Mamma/Mormor här som lagar mat och fixar? Jag svär att jag gått upp minst tre kilo senaste veckan, och när hon lagar Lillapans favorit Korv Stoganof sitter jag och apan och skyfflar in tugga efter tugga som det inte finns någon morgondag. Tyvärr finns det en morgondag, och tidigt imorse vid fem-snåret får vi motvilligt sätta Mamma/Mormor i en taxi till Heathrow, åter iklädd sin moderiktiga och somriga rosa vårkappa. Vackra, vackra Mamma. Jag vill inte släppa taget om henne och när vi kramas om trycker jag in näsan i hennes nacke och drar in doften av hennes hår som doftar kärlek och trygghet och Elisabeth Arden.

 

Lillapan hittar lappen hon lämnat på hans lilla skrivbord, med puss-avtryck som han fnittrar och rynkar på näsan åt men sedan lägger i tryggt förvar mellan två böcker i sin bokhylla.

 

Ungefär samtidigt som hon landar på Gardermoen, bestämmer sig solen för att stifta bekantskap med London igen och jag ringer henne när jag promenerar upp till Blockbuster för att lämna tillbaka filmen vi hyrde. Det är riktigt vackert vårväder helt plötsligt, och den argsinta blåsten har ersatts av en mjuk vind och solen skiner glatt.

 

Jaa, här är det jättekallt, men när jag var i London hade de stålande väder och [Styvfar] har suttit ute i solen och är brun som en pepparkaka, men nu är det dret-väder igen” talar hon om och fnissar lite, ”jag är förföljd!

Jag ler, och tänker tyst för mig själv att vem katten behöver solsken när min underbara Mamma finns i närheten och lyser upp. Styvfar, när jag pratar med honom också som hastigast, låter onekligen lättad över att ha sin fru tillbaka när han svarade i telefon. Lyckos.

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2013-03-20 08:03

Nästa gång kan vi ta kostnader för barnomsorg,” sa Storasyster som svar på mitt senaste inlägg här.

 

Ja, inte blodsband, då. Hon är en mycket god vän som blev min surrogat-storasyster när vi tillsammans gick igenom varsin kris under samma period för drygt sex år sedan och kämpade oss igenom dessa tillsammans. Men det är en annan story.

 

Storasyster är precis som jag mamma (till en treårig skönhet och med en bulle till i ugnen som är färdigbakad så det kan smälla när som helst – moster Anna väntar spänt). Nu är hon inte ensamstående, visserligen. Men hon och hennes man är praktexempel på familjer där kärnan är i behåll – dvs ett hushåll med två inkomster – som känner av de omständigheter som erbjuds oss med småkottar i det här landet. Visst, London är ju dyrare än andra ställen, men så är lönerna också högre här i huvudstaden, så det jämnar nog ut sig.

 

Storasyster: duktig som attan med ett bra och stabilt jobb, och en lika duktig karl i ett välbetalt och stabilt jobb. Fick förutnämnda lilla skönhet för drygt tre år sedan. Efter lite enkel matte upptäckte Storasyster och hennes man att det var i princip meningslöst för henne att återvända till sitt bra och stabila jobb. Denna karriär, skall tilläggas, som hon gillar och är duktig inom. Yrkeserfarenhet, kunskap och skicklighet som förpassades till soptunnan. Tja, hon kommer säkerligen återuppta sin karriär, men faktum kvarstår att hon fick ge upp den för stunden pga de ruttna omständigheterna.

 

Är ni med såhär långt? Jag bara kollar, för trots att jag bor här så har jag ofta svårt att förstå hur det här är möjligt. Hur det FÅR vara möjligt.

 

Se bilden jag lagt till i det här inlägget. Den är från gårdagens tidning. 43% av en genomsnittlig inkomst går åt till barnomsorg? Hur? Vad är maxtaxan, kanske ni undrar?

 

Maxtaxa, schmarftaxa!

 

Tidningsartikeln har helt rätt – mammor blir i princip tvungna att välja bort karriären i många fall. Ja, som de uppskattar här, så finns en miljon mammor här på ön som VILL jobba men som INTE KAN för det LÖNAR SIG INTE. Snarare har det en negativ effekt: mindre tid med ditt barn mot att du inte sitter bättre till ekonomiskt. Ofta värre än om du stannar hemma och bakar muffins.

 

Jag kollar upp lite siffror och statistik för att redogöra för er här, och kan från lite googlande informera om att genomsnittslönen här på ön uträknad i april 2012 var £26,500. Det skiljer sig nog inte avsevärt ett år senare, så vi kör på det. Vi räknar om till kronor. Kursen är ju dålig nu, så man kan ta gånger tio för att få i kronor, så genomsnittsbritten – bortsett de nästan två miljoner arbetslösa vi har – tjänar alltså 265,000kr om året.

 

43% (som artikeln säger går till barnomsorg) av detta är 113,950kr. Vilket är knappt 10,000kr i månaden. För dagis?

 

Japp, det stämmer bra det, go’vänner.

 

London är som sagt dyrare. Hittar du ett dagis under £300 per vecka – ja, det vill säga mindre än 13,000kr per månad – är det endera något som är fel, eller så har du haft en sabla tur. Jag och ex-maken hade för snart åtta år sedan tur. Vi hade en dagisplats åt Lillapan för £250, vilket var helt galet billigt för så centralt/bra som vi bodde/bor. Det var nystartat och därför erbjöds vi en rabatt då Lillapan var bland den första årskullen. Dagis, liksom skolor, blir ju inspekterade och blir betygssatta av myndigheterna, och som nytt dagis hade de inte mer än kvalificerad personal att visa upp. Därmed inte ett första val. Så Lillapans dagis kostade ju BARA 10,800kr i månaden.

 

Okej, fem laxar var. Dra sedan bo-kostnader som då var runt åtta laxar var. Lägg till resor med tunnelbana till och från jobbet per månad, drygt en lax. Ja, då var vi uppe i 14 laxar VARDERA.

 

Nu har jag varken kunskap om eller tillstånd till att redogöra för Storasysters ekonomi, men gissningsvis var de kanske i samma sits och frågade sig samma sak som ex-maken och jag gjorde: är det ens lönt att mamma går tillbaka till jobbet efter mammaledigheten?

 

Standardskatt är runt 27%. Så om du nu tjänar genomsnittslönen på 265,000kr om året har du alltså ut drygt 16,000kr i månaden. Ett London-dagis kommer att äta upp det mesta (om inte allt!) av det. Så inte undra på att en högutbildad, högintelligent och skitduktig tjej som Storasyster helt enkelt fick ta beslutet att stanna hemma. Varför i hela friden gå till jobbet och slita hund och ha småkrakarna på dagis hela dagarna, när det blir plus-minus samma kostnad?

 

Som plåster på såren erbjuder många dagis 10% rabatt för syskon. (Jamen, det är väl bra!!! Så fint! Nu blev det ju så mycket lättare!!). Så hade det inte gått i stöpet för mig och exet, och vi skaffat en till, så hade vår dagiskostnad per månad hamnat på:

 

£250 x 52 = £13,000

+ £250 x 52 – 10% = £11,700

Totalt: £24,700 / 12 = £2058

 

Dvs 20,600kr per månad. Och minns nu att Lillapans dagis var mycket billigare än andra dagis inom överkomligt reseavstånd. Vi hade ju enorm tur, remember? Ta en sväng häromkring och erbjud föräldrar en dagisplats för fjuttiga £250 i veckan som vi för snart åtta år sedan började punga ut, vetja, så kommer de kasta sig över det. Vilket fynd! Som hittat!

 

Ni är med än, eller? Jag är det faan inte. Jag sitter och skakar på huvudet och undrar hur i helskotta…

 

Ja, alltså, tillbaka till månadskostnad på 20,600kr i månaden för två barn. Sätt detta i förhållande till inkomst. Om du således tjänar genomsnittslönen och därför har ut ca 16,000kr i månaden efter skatt så hamnar du på MINUS om du går tillbaka till jobbet om du skulle ha två barn som behöver dagisplats.

 

Sug på den karamellen en stund.

 

Och är ni masochister och längtar efter en smäll på käften så är det bara att beklaga sig över Sveriges dagisavgifter så att jag och Storasyster hör. Vi står redo här med knutna nävar.

 

*** Nu har jag fått en uppdatering från kära Storasyster. Hon och hennes man bor längre ut än jag och ex-maken gjorde/gör, så ha i åtanke att vår ”billiga” kostnad är abnormt billig för där vi bor och i dagsläget troligtvis helt osannolik. Och att dagis där Storasyster bor troligtvis kan vara något billigare än här i Chiswick med tanke på att de är längre ut i förorterna. Deras dagiskostnad som alternativ till att Storasyster stannar hemma? 740kr OM DAGEN. 630kr OM DAGEN för barn över 1 år.

 

Jag är snäll och gör saken lättare med att ha miniräknaren inom räckhåll: 16,000kr per månad i dagiskostnad för ett barn under ett år (och kom ihåg att ersättning för föräldraledighet river bort 80% av din inkomst, så du bör vara miljonär flera gånger om för att kunna vara hemma bortom ett halvår). 13,700kr per månad för barn över ett år.

 

Jag säger det igen: sug på den karamellen.

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2013-03-16 01:03

En del av syftet med den här bloggen var att påvisa kontrasterna mellan Storbritannien och Sverige/London och Torsby. Och nu har jag bränsle på elden.

 

En god vän (en svenska i London, liksom jag) genomgår en skilsmässa med sin brittiske (snart ex-) make, precis som jag gjorde för drygt sex år sedan, och hon står nu inför den verklighet jag tampats med sedan hösten 2006. Och som jag för sex år sedan, är hon frustrerad och ledsen över hur förutsättningarna ser ut här. Jag minns den tiden mycket väl. Jag var så olycklig att jag inte ens orkade äta. Jag är inte byggd för att vara spinkig, men den sommaren vägde jag 50 kilo, vilket är drygt 15 kilo mindre än jag är skapt till. Jag såg ut som en svårt sjuk cancerpatient med håret i behåll. Sammanfattningsvis kan vi säga att det var ett rent helvete och jag ryser när jag tänker tillbaka.

 

Vi kallar min kompis Stumpan. Stumpan arbetar heltid (precis som jag), har två barn, är skötsam och håller ordning. Allt är okej, inga konstigheter. Söker lägenhet men får gång på gång nej från mäklare och hyresvärdar. Varför? Jo, hon är singelmamma. Nej tack, inga barn i den här lägenheten. Åh nej, jag skämtar inte – att få lägenhet i London är enklare om du säger att du knarkar, har tre folkilskna rottweilers och går på bidrag.

 

Stumpan är förstås helt förtvivlad, och jag vet precis hur hon känner därför jag har varit i den sitsen själv, för 15 kilon och sex år sedan som sagt. Var tvungen bevisa min inkomst med kontoutdrag och anställningskontrakt, samt lovord från fd arbetsgivare och hyresvärdar. Förnedrande värre att bli så misstrodd i det ögonblick du talar om att du har barn. Och inte ens då ville någon låta mig bo någonstans. Jag fick i andrahandskontrakt en kompis lägenhet i några månader, innan jag hittade en hyresvärd som insåg att jag var en bra garanti för att han skulle få in hyran i tid.

 

Jag, liksom Stumpan, är nämligen i minoritet här. Heltidsarbetande och ordningssam singelmamma som varken går på bidrag eller ex-mannens pengar. Man blir behandlad som om man hade böldpest. Det är både nedslående och pinsamt. Och det sårar – tro mig, skammen bränner och jag vet inte hur många gånger jag fick ett nej och försökte (förgäves) förklara att jag är en pålitlig människa. Det kändes som om jag var tvungen att be om ursäkt för att jag var mamma. Det tog på krafterna, kan jag säga.

 

Nu hade jag turen att till slut hitta en bra mäklare och en hyresvärd som anser mig vara ett bättre kort just därför att jag är singelmamma – de anser båda att det är mer sannolikt att jag sköter om lägenheten och betalar hyran i tid, än någon som inte lever för någon annan som en förälder ju gör för sitt/sina barn. Stumpan har hittat lägenhet till sist, och det har löst sig, men JÄVLAR ANAMMA vad arg jag blir över sånt här. Så galet orättvist och fel.

 

Här gör Storbritannien ett stort, fett självmål.

 

Men det är så det är här. Är du singelmamma är du endera en tonårsmamma och knarkar och går på bidrag, eller så lever du på ex-makens bekostnad. Att, som jag, arbeta heltid och styra skutan för egen maskin, är sällsynt – TYVÄRR. Och det handlar om förutsättningarna snarare än om hur man är som person.

 

Mammorna på lillapans skola vet inte hur de ska behandla mig. Först är det ”stackars dig” när de förstått att jag är ensamstående. När jag sedan visar mig vara helt tillfreds med situationen och dessutom klarar av den, vet de liksom inte hur de ska förhålla sig till mig. Så jag får stämpeln ”konstig” – de hittar inte ett fack att lägga mig i: jag går ju varken på bidrag eller underhåll. De sätter makarnas bankkort i väggen och plockar det de vill ha utan bekymmer, och när jag förfasar mig över att hitta ytterligare £50 i månaden för fotbollsträning åt lillapan, ser de på mig som levande frågetecken. De förstår inte alls. De har aldrig behövt bekymra sig över en extra utgift, än mindre kämpa för att ha råd med den, bortom att informera maken.

 

Men jag är stolt som fan. Stolt över att jag fixar det, och stolt över att jag som svensk har det inpräntat i mig att vara oberoende och klara av att ta hand om mig själv.

 

Mitt nya jobb är på ett svenskt företag, och det är som balsam för själen. Som bortblåst är ångesten över att smita iväg vid fem-snåret för att hämta på fritids under mina mammaveckor. Jag behöver inte längre känna alla nedlåtande blickar i ryggen när jag drar, för min svenske chef och flera i ledningsgruppen gör likadant. Och män, dessutom, vilket är i det närmaste udda här på ön. Det ser man annars inte här, jag har aldrig förut varit med om att en karl sticker och hämtar på dagis eller skola. Nej, jag skämtar inte.

 

Det är helt okej på mitt nya jobb att vara förälder (vilket är nytt för mig eftersom det förut alltid varit en belastning), det inverkar inte på min förmåga att göra ett bra jobb, anser de (uppfriskande!). Inte heller behöver jag våndas när lillapan är sjuk eller ge honom febernedsättande och skicka honom till skolan trots att han borde vara hemma – chefen var senast i veckan hemma med sin krassliga lilla dotter. Inget mer med det, liksom. Precis som när lillapan sist fick svår hosta och feber så var det bara ett ”inga problem” som jag fick till svar när jag ringde på morgonen för att informera om detta.

 

Därför kunde jag slappna av och ta hand om min unge, utan att oroa mig över jobbet. Och slutresultatet? Detta som brittiska chefer och företag inte verkar förstå? Jo, jag känner enorm motivation och lojalitet till min chef/jobb och är således mer än villigt inställd till att offra massor av min egen tid för jobbet. Win-win.

 

Britterna har mycket att lära av oss.

 

Heja Sverige!

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2013-03-11 10:03

Kära London,

 

Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag har varit otrogen mot dig. IGEN! Ja, jag vet hur det var med Paris den där gången. Jamen, det bara BLEV så. Och de var snygga och spännande och jag rycktes med i ögonblicket, det bara HÄNDE. Men jag tänkte på dig hela tiden, och jag insåg snabbt att du är där jag vill vara. Det finns ingen som du. Paris är enormt vacker och New York har högre byggnader och fler invånare än du har, men du, jag älskar dig och vill att vi ska få det här att fungera. De betydde inget för mig, jag lovar.

 

Kan du förlåta mig? Jag svär att jag tycker Hyde Park är mycket bättre än Central Park, och vem katten bryr sig om Eiffeltornet när du har The Shard? Kom igen, du vet att du är den enda för mig. Och jag är så glad att jag fick komma tillbaka igen.

 

Oroa dig inte – du är den enda för mig.

 

Anna

 

Jag har varit i New York flertalet gånger, men det här var första gången under guidning av en inföding. Det blev en komedihelg, jag har skrattat så mycket att jag har träningsvärk som om jag gjort för många sit-ups. Tyvärr känns det mer än det syns. Syntes det skulle jag ha en tvättbräda utan dess like, och det har jag INTE. Ahrrm.

 

Återigen har jag spenderat tid med en kär gammal vän som – precis som min Maria – gillar att knuffa mig ut ur min lilla blyga bubbla.

 

Vännen bor i Nolita (på Manhattan, typ i skarven av Little Italy och Chinatown kan man säga) och vi höll oss däromkring. Allt turistjox har jag ju avklarat förut och mycket därtill, så förutom att hoppa på bussen och strosa runt i Central Park efter lunchen i lördags, så blev det inget turistande den här gången och Empire State Building såg jag bara på avstånd. Jag har höjdskräck, så det tornet var jag bara uppe i första gången jag besökte New York för tio år sedan ENBART så att jag kunde säga att jag gjort det. Jag svär att hela skyskrapan svajade.

 

Efter ett antal besök till New York har jag samlat på mig ett antal guldkärnor som kan hittas i det stora äpplet, så om någon skulle vara på väg dit och inte veta vart man ska börja så är det bara att höra av sig, jag delar gärna med mig.

 

Så. Lördag kväll. Sammy’s hette restaurangen och är ”Roumanian”/judisk. Källarlokal, lite slitet och enormt udda, åtminstone ur mina ögon sett. I ett hörn är en pyttescen med discokula och strålkastare ovanför en keyboard. Det fylldes snabbt upp vid nio-tiden på kvällen när vi bokat bord, och hälften av de som var där var ett jättelångbord med åtminstone 15 par i 60-70-årsåldern – karlarna satta alla på ena sidan mittemot sina hårdsminkade fruar och colognen hängde som ett tungt moln i lokalen. De var som klippta och skurna ur Goodfellas allihop. Lätt kaotiskt och när alla satt sig och mat börjar serveras, drar underhållningen igång, en snubbe som heter Dani Luv.

 

Vin och vodka (helrör vodka serverade med flaskan infrusen i ett isblock) flödade, och folk åt, sjöng med och dansade i en salig röra.

 

Anna dansar inte. Anna tycker om att finnas i bakgrunden. Anna tycker om stanna i hörnet. Det gillar inte Annas vän, så när Dani Luv undrar ”how many Jews in the house” (på allvar – han gör om låtar också, sjunger exempelvis ”it had to be Jew” istället för ”it had to be you”) och sedan hur många som inte är från NYC är det kört för min del. Jag spänner blicken i Vännen som redan sträckt upp handen och pekar nedåt mot mitt arma lilla huvud och ropar ”här, hon är från Sverige”. Jaja, det är över snabbt och jag slipper i alla fall stå upp. Ett av mafioso-paren firar 42-årig bröllopsdag och nu börjar dansandet till applåder när Dani Luv drar igång med What a Wonderful World.

 

Dansa med mig?” säger Vännen.

Nej!” säger jag bestämt och skakar överdrivet animerat på huvudet.

Jo,” säger han och ställer sig upp och jag sluter fred med det faktum att jag inte har något val och till applåder som kommer varje gång någon mer går upp och dansar, bökar vi runt mellan två bord nära maffia-paret.

 

Svenskan dansar!” utbrister Dani Luv i micken och jag ger golvet en arg uppmaning att öppna sig och svälja mig hel men det förblir platt, hårt och erbjuder ingenstans att gömma sig.

 

Vännen är helt ADHD och innan jag vet ordet av har det övergått i Copa Cabana. Han snurrar mig, dansar som en galning på Prozac och jag skrattar så mycket att jag får hicka. Jag inser att här handlar det om att skita i allt och att dansa som om ingen ser mig, och det gör jag. Jag har ju inget annat val.

 

Oroa dig inte, Sverige,” pratsjunger Dani Luv, ”låten är över om två minuter.

 

Vi äter världens största stek, och den är precis så blodig som jag vill ha den – dvs de har typ skurit av hornen och torkat den i arslet innan de lagt den på min tallrik. Sedan blir det ringdans runt borden, á la horah, helt sjövilt men så kul att jag nästan kissar på mig, en blandning av skräck och förtjusning.

 

Det var en upplevelse. Jag vet inte om det är sådant tryck varje lördag eller om vi bara hade tur. Boka måste man i alla fall. Vi hade reserverat men stod ändå och köade i åtminstone tjugo minuter utanför. Rekommenderas varmt.

 

Efter det bar det av till East Village Comedy Club. Stå-upp-komiker. Som hackar på publiken, utser offer och kör med dem.

 

AAAAAALL uppmärksamhet kommer vara på dig,” lovar Vännen och lägger armen om mig.

Nej, snälla, låt mig vara, låt dem munhuggas med dig istället,” ber jag, ”jag menar allvar, jag fixar inte sånt, jag tycker verkligen inte om det.

 

Det faller på döva öron förstås.

 

Nej, inte här” säger Vännen när servitrisen visar oss ett bord som jag för all del tycker är för nära scenen, ”ge oss det där”, beordrar han och släpar mig till bordet som – jepp, bingo – är precis vid scenen.

 

Så sätter det igång. Det frågas förstås om det finns någon som inte bor i New York i lokalen.

 

”HÄR!” hojtar Vännen och återigen har jag hans hand ovanför mitt huvud, hans pekfinger hyttande ner.

 

Sedan säger inte den jäveln nåt mer, utan ler nöjt och lutar sig tillbaka. Komikern ler brett mot mig.

 

Vart kommer du ifrån?

Sverige.

Sweeeeeden! Yeah! Mycket bättre än Irland!” säger han och gestikulerar mot bordet längre bort där folk ropat att de kommer därifrån. ”Jag säger inte att Sverige är ett bättre land, jag säger att hon är en snygg blondin!

 

Att få en komplimang är plåster på såren, inte alla dagar man får sådana, så trots att stackarn behöver glasögon (han tycker ju att en trött mamma på 37 bast är en snygg blondin) tar jag åt mig allt jag kan. Vännen applåderar och jag fantiserar om hur jag ska strypa honom långsamt när vi kommit hem.

 

Jag får redogöra för hur vi känner varandra, dvs att vi en gång i tiden jobbade på samma företag.

 

Var det därför ni båda slutade jobba där?” undrar komikern och folk gapskrattar.

 

Plötsligt har jag genomgått en personlighetsförändring och innan jag själv insett att jag vågar, så har jag med klar stämma svarat ”jepp, det stämmer – jag slutade och han blev arresterad”.

 

Vart katten kom DET ifrån? Skrattar gör folk i alla fall, komikern också. Jag nickar självnöjt åt Vännen som ser smått impad ut för en gångs skull.

 

Dejtar ni?

 

Vi svarar samtidigt, och högt dessutom (vad har flugit i mig?!). Jag ropar ”nej, bara vänner!” och Vännen ropar ”javisst!”. Hoppsan. Nu skrattas det ÅT mig, inte med mig, men mitt lilla segerögonblick kunde väl å andra sidan inte vara för evigt. Tortyren är över på en minut som kännts rätt så lång, och jag är ändå tacksam över att kunna sjunka tillbaka i stolen.

 

Ja, i alla fall. Det stället rekommenderar jag också. Samt slutligen en ganska känd NY-institution som heter Katz där vi tidigare samma dag åt varsitt berg pastramimacka till frukost. Galet gott.

 

Ja, och allt detta i grannskapen nära Nolita – som betyder NOrth of Little ITAly, förresten – där Vännen bor.

 

Visst. Charmigt. Kul. Spännande. Berusande. En massa adjektiv som beskriver FANTASTICO. Men inte London, och det är i London jag trivs bäst. Och jag var som alltid väldigt nöjd med att komma hem till min lilla lya vid Temsen där livet rullar på som alltid. Som ett äktenskap som motstått tidens prövningar, står London där för mig när jag landar. Efter att ha tryckt pannan mot fönstret på planet som jag alltid gör på inflygningen till Heathrow, ligger London där och väntar, och jag kan fanimej varje liten krok och skrymsle när planet sakteliga makar sig nedför landning – samma, gamla vanliga London, men precis där jag hör hemma, oavsett om det ligger strumpor på golvet eller toalocket inte fällts ned.

 

PS. London, du är den enda för mig. Tack för att du tar mig tillbaka. Jag lämnar dig aldrig, det hoppas jag du vet, de andra betyder inget för mig. 

Publicerat i - -
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2013-02-16 08:02

Maria (min bästa kompis sedan barndomen – hon och min andra bästis, myset Anna) föreslår med ett glatt leende förra helgen när jag är i Stockholm, att vi ska bada bastu. Joakim (hennes äkta hälft som jag vanligtvis tycker väldigt mycket om när han inte hjälper till med saker som skrämmer skiten ur mig) tar motorsågen och sågar upp ett ondskefullt svart hål i isen åt oss nere vid bryggan.

 

Jag trodde faktiskt att man måste vara helt galen för att göra så, och sitter med hjärtklappning och våndas i bastun med Maria som informerar mig om att ”man måste sitta här tills det blir outhärdligt, sedan går du ner på stegen och doppar dig jättekvickt och upp igen, det är underbart”. Hon tillägger muntert att ”om du får panik eller hamnar under isen så hoppar jag i och får upp dig”. Men vad bra, det är ju tur att du gör det om jag fastnar under isen när det dessutom är mörkt, nu känner jag mig ju HELT lugn, grrr.

 

Trodde att

1) jag aldrig i livet skulle klara det, och

2) att om jag lyckades tänja min tokighet ännu längre över gränsen än den redan är, så skulle det enbart vara en pina. Eller, ja,

3) att kroppen skulle gå in i chocktillstånd och jag skulle dö.

 

Vem doppar sig i en isvak? Jo Anna, tycker Maria. Ute på en ö här i Stockholm, kommer således min jordevandring att avslutas, tänker jag tyst för mig själv och är lite ledsen över att jag aldrig mottog Nobelpriset i Litteratur, men sluter fred med det faktum att jag trots allt gjort mitt bästa och mestadels varit en bra människa. Arrivederci, världen.

 

Som svar till min första protest kommer ”äh, du måste ju visa din nordiska härkomst”, konstaterandes från min kära no-bullshit Maria, som genom barn- och ungdomen tvingat rädda lilla mig att göra en massa saker som Anna absolut inte ville – allt från att lavinartat rulla nerför Vargstupet som man inte ska åka nerför på slalomskidor när man inte stått på sådana tidigare, till att tvinga mig upp i sadeln igen efter att ha hamnat under den jäkla rodeo-hästen och blivit trampad på – jag har fortfarande ett halvmåneformat ärr där (knappt inridna) Tanjas oskodda hov stötte till. Hade Tanja trampat ner ordentligt hade väl benet gått av helt och jag fått arbeta på pirat-looken med träben – ahoy matey, shiver me timbers!

 

Så nu skulle hon i alla fall ha ner mig i en isvak, och som vanligt hamnade Anna precis där Maria beordrat (man säger inte nej till Maria – jag försökte allt lite mesigt att säga tack-men-nej-tack  nu också, men resultatet blev en hink vatten som hon fiskade upp ur helvetesvaken och kastade över mig och tjöt ”KÄNN VAD SKÖNT ANNA!”) och situationen var precis densamma som när vi var tonåringar i otaliga situationer:

 

Maria, utan att lyckas, kämpandes med att kväva skrattattacker, när hennes dråpliga och skräckslagna lilla vapendragare haltar fram och ska klättra upp på hästjäveln igen, eller släpas med upp till toppen på fjället ännu en gång helt mörbultad efter att ha kraschat rakt ut i en gran efter att hon själv förstås ziggzaggat jättesnyggt nerför backen som värsta reklamannonsen för skidsemestrar i fjällen (och självklart skulle vi åka upp i dödsliften som jag nästan dog i pga höjdskräck – ny skrattattack när jag grinade ännu mer just därför, tydligen är jag enormt underhållande när jag är skiträdd), eller som sagt tvingas ner i en isvak.

 

Maria kliver spänstigt fram, och smidig som en elitgymnast är hon nerför stegen som en gasell och doppar sig snabbt och elegant i vaken. Jag tittar skräckslaget på genom det lilla fönstret i dörren till bastun och funderar på att sprinta tillbaka upp till huset och låsa in mig på toaletten och därefter ringa polisen.

 

Kom igen nu, Anna!” ropar Maria glatt och jag vet inte om hon ser min jag-ska-ge-dig-smisk-blick genom det lilla fönstret.

 

Där står hon, min vackra sjöjungfrutyrann med en kropp som får Elle MacPherson att se otränad ut, när flodhästen Anna ska ner i vaken, iklädd hennes mans badshorts eftersom min flodhäst-put-rumpa inte ryms i Marias fotomodell-rumpe-bikini. Det är förstås skitkul om jag ber om nåd så hon dessutom får nöjet att ge mig en knuff nerför backen när jag spjärnar emot (”kom igen nu Anna, jättehärligt, tjohooooo!”), eller ge mig en ”kärleksfull” liten snärt över häcken med hästpiskan om jag inte tar mig upp i sadeln igen fort nog, eller som nu, ”hjälpsamt” heja på mig så jag verkligen beger mig ner under det kalla, becksvarta vattnet.

 

Dvs, det blir superkul att få mig att göra allt som Maria själv gör skitsnyggt och ytterst graciöst. Maria, skall tilläggas, är fd fotomodell och kan misstas för Julia Roberts, och dessutom skitbra på allt och högpresterande – inte undra på att jag blev klassens clown för att kompensera. Nu, som då, fick jag en dask på ryggen när hon nöjt lyckats kuva mig. Jag tror att hon alltid sett mig som ett försöksdjur att roa sig med – nu ska vi se vad katten Anna gör om vi häller vatten på henne eller matar henne röd chilli eller ger henne en elektrisk chock eller lyfter henne i svansen eller låser in henne med en spindel, osv osv. Jag är helt säker på att det måste finnas någon lag som skulle kunna skydda mig från min bästa vän.

 

Jag trippar ut på bryggan med hjärtat i halsen.

 

Snabbt, Anna! Innan du kyls ner, du måste i när du fortfarande är varm från bastun!

 

Det är nu eller aldrig. Jag ränner fram, går ner för stegen… Och innan jag själv liksom förstår vad jag sysslar med, har jag klivit ner och doppat mig. Inte lika graciöst som Maria förstås, men jag fixade tamejkatten biffen.

 

BRAAAAAA ANNA!” utbrister Maria, som än en gång med en blandning av tvång och inspiration, samt det faktum att jag beundrar henne, fått mig att vara lite större än jag trodde jag var.

 

Det är ju det som är grejen med Maria. Hon får mig att växa, och försöksdjur eller ej så lyckas hon utan krusiduller locka fram den Anna som vågar lite mer än hon tror.

 

Efteråt är jag skitglad och lägger skrytsamt upp bildbevisen på Facebook, för nu precis som alla andra gånger Maria knuffat mig tusen mil bortom min bekvämlighetszon, så är jag jättestolt över mig själv. Lite mandomsprov, typ, som Maria själv uttryckte saken. Det mest irriterande med Maria är ju att hon alltid har rätt: ”du kommer må så bra när du vågat”. Sant.

 

Med undantag, visserligen, av den gången hon skulle ha mig att åka vattenskidor, ett tilltag som slutade med vattenlavemang och en stukad vrist.

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2013-02-15 10:02

Gudars skymning, vad livet rusar iväg! Jag är alltid full av energi och är en gladlynt liten sak, men att hinna med allt man tänkt sig är tamejkatten en utmaning. Som att blogga, exempelvis. Nepp! Jag jobbar häcken av mig, fixar med lillapan (som numera alltid tycks ha en fullbokad social kalender och jag spenderar all min fritid när han är hos mig på att hämta/lämna/arrangera/underhålla/osv) och bortom det, när jag väl får lite tid till mig själv, så sitter jag ju allra helst under min kork-ek och luktar på blommorna.

 

Jag är ju inte så värst rock’n’roll. Får jag välja så är ju min perfekta fredagskväll först en joggingrunda (eller som nu, när lillapan är hos mig, en halvtimme på löpbandet), sedan en dusch och efter det är jag allra lyckligast om jag får krypa upp i soffan med en god bok och njuta av lugnet.. Ja, så lugnt det nu blir med den oupphörliga trafiken utanför, vill säga. Men London är ju hemma och lugnet för mig – jag känner mig trygg med stadens puls och (o)ljud på gatan utanför, i min lilla lägenhet där jag fixar med mitt.

 

Ikväll däremot, tänkte jag avfyra ett litet blogginlägg innan jag kojsar. Det är ju ändå ett tag sedan, även om det kan tyckas att slutet av februari är lite sent för en uppdatering om julen. Men ändå.

 

2013 började så fint det bara kunde.

 

Vi var i Torsby över jul och nyår, och efter den magiska jul som min kära mor ordnat för oss alla, inleder jag det nya året med Ärkeängeln, min Far och Styvmor på nyårsafton. Dags för sällskapsspel. ”Med Andra Ord” spelar vi. Det går ut på, som namnet antyder, att  beskriva ett ord/begrepp/plats. Pappa och Styvmor mot mig och Ärkeängeln. Pappa och Styvmor börjar. Pappa drar en polett med ett ord. Vrålar ”ÄR DU MED, KVINNA” till Styvmor när hon inte är så fokuserad som han vill och som skrattar uppgivet och ger honom en dask på armen.

 

Ja, jag är med, kör på du.”

 

Hon är sarkastisk förstås, men vad gör det, för PAPPA ÄR SUPERTAGGAD, håller den lilla poletten med sitt ord i högsta hugg och spänner blicken i sin fru, hans blick uttrycker SKÄRP DIG. Jag och Ärkeängeln utväxlar en blick och sätter tajmern på min mobil – man har nämligen 30 sekunder på sig.

 

Såhär kallar du mig ofta!” hojtar pappa och låter nu som en programledare.

Dum!” utbrister Styvmor.

Nej!” ryter pappa ilsket, men tillägger sedan uppmuntrande ”men du är på rätt spår!

Galen!” gissar hon vidare.

Neeeej!”, ropar pappa och slår sig för pannan, gestikulerar vilt och blir märkbart uppgiven.

Idiot!” tjoar Styvmor.

JAAAAAAAAAAAAAAAA!” tjuter Pappa och boxar med nävarna i luften när han vittrar seger.

 

Vi spelar vidare. Ärkeängeln viskar till mig ”jag älskar din familj” och jag nickar. Jojo, de är helt skogstokiga allihop. Man kan inte välja sin familj, sägs det. Nä, det är väl förvisso sant. Men jag svär att om de här galningarna som jag råkar ha blodsband till (ja, och styv- och halv-band också, för den delen) inte vore min familj, så skulle jag beundra dem allihop och vilja ha dem i mitt liv oavsett. Jag är lyckligt lottad.

 

Väl tillbaka i London är vardagen återigen i sina vanliga spår, men livet gasar förstås på. Vi ringer till de nära och kära när Lillapan är hos mig och han ler som en liten sol när han pratat om fiske med min Styvfar, och sedan får veta från sin kära Mormor att hon kommer till London snart. Lillapan är Mormors grabb, nämligen. Han fullkomligen avgudar henne.  Min mor är ju en snällare, snyggare och tålmodigare version av mig som, bortom att hon gör precis som han säger HELA TIDEN, kan laga mat och baka bullar – ”varför du aldrig lära dig, Mamma, Mormor inte hade tid eller är du totally useless?” frågar han, hans stora blå ögon uppriktiga och genuint undrande över varför jag inte kan laga mat och baka som Mormor.

 

Nu jäklar! Nu ska ungen få se att Mamma kan VISST! Så jag går igång med bullbak trots att min son ser på mig med oro i dessa stora blå ögon och sneglar förtvivlat åt ugnen som jag vanligtvis använder som förvaringsutrymme. Skitunge! Nu ska han få se på husmorsprestationer, tänker jag argt och river upp mjölpåsen.  Jag skyller personligen på det faktum att det är något fel på brittiska ugnar, samt att man inte kan köpa färsk jäst här. Eller okej, det kan man, men det är svårt. Vad du har i livsmedelsbutikerna är pulverversionen som är avsedd bakmaskiner. Men skam den som ger sig, och jag ger mig an detta kanelbullebak, min sons misstro till trots.

 

Lillapan tar en försiktig tugga när jag med segervisshet räcker honom en nybakad bulle. Han kisar med ögonen, överväger hur han ska säga mig sanningen, men den porlar ocensurerat fram förstås, precis som den brukar när det gäller barn.

 

Mamma, jag älskar dig för du är rolig och lite crazy, men du inte ska baka. Inte baka mer, okej? Vi ska ringa Mormor nu, hon kan ta med bulles till oss. Jag inte ska äta den här,” säger han och ger mig en sympati-kram samtidigt som han lägger mitt bakverk åt sidan. ”Får jag throw it away please, jag inte vill äta den. Jag ska ringa Mormor nu.” Han ser på mig med en blick som jag bara kan beskriva som medlidande. Jag kramar tillbaka och försöker att inte se sårad ut när min son tar min mobil och ringer Svedala.  Tio sekunder senare pratar han med sin mormor och jag hör bara glada fniss från hans rum. De fnissar åt mig, de marodörerna. Så mycket för lojalitet.

 

Annars då? Jorå, det är full fart. Jag började ett nytt jobb nu i slutet av januari, och hittills måste jag säga att det enbart är positiva vibbar. Hamnade nu i veckan i läskiga Stockholm – här har man bott halva sitt liv i denna världsmetropol som London ju är, men Stockholm är för mig jätteskrämmande. Här kommer nämligen min tvådelade nationalitet till kännes. Här i Storbritannien är jag ju hemma och fixar biffen, men i Stockholm är jag plötsligt liten och rädd.

 

Men va’ katten, man ska väl få ordning på det här också, och jag tar när jag sätter mig på planet till läskiga Stockholm styrka från den finaste rad jag någonsin läst, i ett e-mejl från min far (han som säger att han inte är så bra på att skriva, men som har plitat ner det bästa jag någonsin läst):

 

Jag skall inte ge dig några råd men var ANNA så kan du gå rak genom hela världen.

 

När man läser den raden från den man beundrar mest, ja, då kan man inte bara gå rak genom hela världen, utan erövra den också.

 

Och visst fan erövrar jag världen. Jag badar till och med i en isvak under vistelsen. Se där, man kanske är en viking ändå…

Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-12-15 08:12

Jag är världsbäst på att shoppa. Okej, jag har svart bälte i att Bränna Pengar, men utöver det är jag dessutom enormt effektiv när jag går lös i affärerna. Jag shoppar som en karl: målmedvetet, inga krusiduller, inget velande, jag går in som en precisionsmissil och grabbar tag i det jag ska ha och snabbt ut igen. Inget provande och strulande här inte. Tjoff – pang på rödbetan och snabbt avklarat.

 

Drog iväg tidig förmiddag med en motvillig Lillapa till Westfield, Londons (och Europas) största shoppingcenter, för att fixa denna Lillapas julklappar. Han var superduktig med att blunda och stoppa fingrarna i öronen när jag ordnade med presenterna den lille spjuvern redan vet att han får, trots blundande och fingrar i öronen. Tålmodigt trampade han runt där med mig i folkmassorna i shoppingcentret som är som ett växthus – spelar ingen roll vilken årstid det är, det är alltid outhärdligt varmt där. Lillapan är suveränt lätt att ha och göra med och jag behövde inte ens muta honom. Det är inte från sin mor som han har fått sitt tålamod, men å andra sidan vete katten om hans far är speciellt tålmodig heller så det kanske bara är ren tur att min unge orkar uthärda en shoppingtripp med dammiga gamla morsan.

 

Men som sagt, jag shoppar som en karl så han kunde haft det värre, och efter knappa timmen var vi klara och gick därifrån för att hoppa på bussen hem, båda med rosiga kinder och ganska utmattade efter trängsel och värme.

 

Jisses, vilken hysteri det är med julen. Det är i dessa tider som jag är extra lyckligt lottad. Vi reser ju hem över jul, så hela biten med julmat och allt runtomkring ordnar ju Kära Mor och Far. Allt vi behöver göra är att sätta oss på ett plan hem och bli mottagna av Kära Familjen som har allt i ordning. I sådana lägen är det helt utmärkt att vara utlandssvensk. Bodde jag fortfarande i Torsby skulle ju så mycket mer falla på min lott – ha allt i ordning, bjuda tillbaka, osv. Okej, det gör jag i och för sig gärna, men det skulle betyda Londonresor för Mina Kära, så jag slipper lätt undan. Jag har julstädat och pyntat, men egentligen kunde jag ha låtit saken bero, det skulle ju ingen märka. Fast jo, jag och Lillapan har visserligen njutit av december och vår lilla julgran och pynt. Lussekatter får Mormor stå för, dock.

 

Lillapan har sedan vår shoppingtripp plitat ihop julkort till Kära Familjen, och mamma-hjärtat slog volter av lycka när jag såg hur han försökt skriva på svenska. ”Från” blev ”fraun” – han är ju engelsk och lär sig ju inte stava på svenska, men det är helt underbart hur han får till det när han ljudar sig fram, det blir fonetisk engelska, svenska skriven på engelska som det uttalas. ”Snöbollskrig” blev ”snew balls kreeg”, och ”jag längtar efter er” blev ”yag lengtah efta ehr”, men ack så ljuvligt!

 

Men joråsåatt… Vi är snart i Torsby och kastar snöbollar, hoppas bara att det blir ett snötäcke som ligger kvar så det blir nåt att kriga med när vi väl är tillsammans med Kära Familjen och syskon och kusiner. Här hoppas jag att det inte kommer nåt alls, för om det skulle råka dingla ner en endaste flinga blir det ju totalpanik och då kan det finnas risk att vi blir strandade.

 

Vi ses snart, kära Torsby! Jag ser som alltid fram emot ögonblicket när vi kommer körandes ner från Lekvattensskogarna och ser dig glittra där nere när man kommer fram vid Toriarondellen.

 

I’m dreaming of a white Christmas…

Publicerat i - - - -
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-12-7 12:12

Varning, alla! Det är SNÖKAOS här i Storbritannien. Detta snökaos (som även drabbar mitt älskade London) har inneburit hela EN CENTIMETER (Herren välsigne och bevare oss) snö i vissa delar av Skottland och norra England. Här i London har det varit en HEL minusgrad senaste två dagarna, och jag var tvungen att med livet som insats ta mig förbi hela TVÅ livsfarliga vattenpölar som frusit till is för att ta mig till tunnelbanan. Här lever man farligt, kan jag lova.

 

Med livhanken med näppe i behåll efter denna prövning, tog jag mig trots allt till jobbet och satt där och småfrös imorse eftersom britterna inte förstår det här med isolering. Kollegorna kom in en efter en, huttrande i denna abnorma köld (EN HEL MINUSGRAD!!!!!), all och envar storögt berättandes om att de faktiskt sett att det SNÖAT – endera som ögonvittnen eller på nyheterna. HUJEDAMEJ!

 

Jamen, hur ska det ?!! Man kan ju faktiskt halka om man råkar klampa fram på en fläck is och DÖ. Och hur ska det gå med tunnelbanor, tåg och bussar? Svar: det gör det inte. Det här är u-landet där de inte fixar när det kommer löv på rälsen. Häll på ett par flingor snö i all oskyldighet.. NÄ.

 

Ikväll har jag inte bara lyckats ta MIG hem, utan även lyckats hämta min unge också. Denna unge som jag klär på långkalsonger, täckjacka, mössa och vantar. Han går helt inpacketerad i vinterkläder till skolan, när hans kamrater ofta dyker upp utan ens jacka.

 

Ja, alltså, dessa britter är underliga. Jag blir helt matt över hur de klär sina barn. Det är inte sällan man ser småbarn – inkluderat bebisar – utan mössa, med bara ben och utan vantar. Hur engelska ungar överlever över huvud taget undrar jag ibland.

 

I skrivande stund regnar det. Fryser det till över natten eller att detta regn övergår i snö, så kommer det troligtvis att bli en ”snow day” (”snö-dag”) för mig. Dvs, att det inte går att ta sig till jobbet och/eller att lillapans skola stängs.

 

Jaha, ja. Britter, dessa Britter.

Publicerat i
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-11-25 05:11

Sedan jag först angjorde min vikingabåt vid dessa stränder sommaren 1995, har jag suckat över hur tidigt julen börjar här. I skrivande stund har julskyltningen och alla affärers julerbjudanden samt reklamfilmer på TV varit igång i minst en månad. Det som är så lustigt är att i alla reklamfilmer snöar det, och på TV avbryts alla program med bjällerklang och snöbollar – det är lustigt för mig, eftersom när det råkar snöa så blir det inte ett Winter Wonderland utan istället TOTALKAOS. I reklamen är det så idylliskt, i verkligheten klappar hela Storbritannien ihop. Sopor!

 

Ta december 2010, till exempel. Nära jul kom HELA FEM CENTIMETER, GUD FÖRBARME SIG ÖVER LONDON! Dessa fem centimeter snö innebar att inte nog med att man var helt strandad och alla fick vara hemma från jobbet (tågen kan ju inte gå, inte heller bussar eller annan trafik eller ens fotgängare, när det kommer några flingor), utan även Heathrow (stans största flygplats och världens mest traffikerade) helt lamslogs. Inga plan avgick eller landade på två dygn, och det var på håret att jag och Lillapan tog oss till Sverige. Lyckligtvis flög vi SAS och hade väl piloter som inte fick tuppjuck därför att det kom några flingor. Men jag satt där på jobbet dagen innan med andan och hjärtat i halsen och ritade ut färdsträckor över hur man skulle ta sig till kära Torsby utan att flyga från London.. Så landade vi på Oslo Gardermoen där det låg ett tjockt snötäcke men inte var det panik för det, och där var det ”business as usual”, fniss. Brittiska sopor!

 

Det här året kom en annan panik.

 

Vilket bolag flyger du hem med?” undrade Ärkeängeln via SMS.

SAS!” svarade jag glad i hågen, helt oanande.

 

Tänkte lite att vad undrar han det för, men har haft så fullt upp att jag släppte tanken. Sedan ringde min mor och frågade lite försiktigt, och när jag lika kavat meddelat henne att jorå det är SAS vi kommer med, bra va, så fick hon ett litet sammanbrott.

 

Jamen, Anna, de är på väg att konka!

VA??????

 

Men när man hällt en näve salt på min mors nerver och den mediahysteri som jag i all stress missat, så verkar det se ut som att SAS faktiskt klarar sig och en åldrande och betalkaffe-krävande flotta till trots ser ut att kunna flyga hem oss, så ser det rätt bra ut ändå och jag längtar så efter att få vara tillsammans med min fina familj över julen med Lillapan.

 

I alla fall. Idag har jag fått – trots att skyltandet och hysterin här redan varit igång i några veckor – en första smak av julen på Svenska Kyrkan i Marylebone. Sedan jag har bott här i London i alla dessa år, så är det alltid så julen börjar för mig, dvs med Svenska Kyrkans julmarknad.

 

Jag dyker in på högmässorna på söndagar när jag hittar tiden och energin, och idag åtföljdes min lilla stund av stillhet och vördan av en fika och julmarknad tillsammans med en god vän och hennes lilla dotter. Satt som vanligt i bänkarna och njöt av mässan – nuvarande kyrkoherden är fantastisk, han lyckas alltid få hela församlingen att skratta, och jag tycker det är briljant att han kan ta bibelord och få dem relevanta och nutida. Jag är väl inte överdrivet kristen, men det är ändå viktigt för mig, något jag alltid burit med mig, och jag gillar därför en modern tolkning. Han predikar inte bibeln bokstavligen, utan tar stycken och tankar och överför dem till livsobservationer. Det är då som det är riktigt trevligt att gå i kyrkan, och jag gör det så ofta jag kan, och jag sitter där i bänkarna och tycker att det är alldeles ypperligt att ta en paus från hetsen och känna frid och stillhet.

 

Efter mässan kom min kompis med sin gulliga (och mycket bestämda) två-åring, bänkraderna och altaret förvandlades till en svensk buffé av julskinka och lussekatter, och jag tryckte i mig en köttbulle-smörgås med rödbetssallad snabbare än man kan säga attans-va-gott. På kyrkans årliga julmarknad köpte jag ljus till adventsstaken till överpris (som vanligt, men jag totalvägrar sätta annat än Kronljus i den, hörni!) och en ljudbok med Ture Sventon till Lillapan att lägga till julklappshögen som jag pö om pö inhandlat och gömt i garderoben.

 

Jag tog en långpromenad hem från kyrkan, ner genom Marylebone och genom en blåsig och kall men alltid lika vacker Hyde Park, nerför Kensington High Street och sedan en buss sista biten från Hammersmith ut till mitt Chiswick, och här sitter jag nu med tända ljus (nej, inte DE ljusen! Första advent är ju inte förrän nästa söndag) och en stor mugg varm choklad och myser. Ljusslingan ligger över gardinstången, Lillapans lilla fejkgran är uppställd i hans rum och väntar på honom så att vi kan klä den nästa vecka, och min lilla skokartong till lägenhet är en bubbla av myspys. The festive period is upon us!

 

Nu vill jag bara att SAS lyckas flyga oss hem till jul – som jag längtar efter mina nära och kära!

 

Tipp-tapp, tipp-tapp…..

Enhanced by Zemanta
Skrivet av ulla@torsbybladet.se 2012-11-5 09:11

Så kommer äntligen den efterlängtade dagen. Min efterlängtade Far och Styvmor invaderar London en solig torsdag alldeles i början av november och jag är upprymd av den där känslan man har när man verkligen väntat på något. Som typ när man är på väg på semester och står vid incheckningsdisken, eller på julafton när man väntar på tomten.

 

Jag har omänskligt mycket att göra på jobbet, så jag är tvungen att jobba morgonen dagen de anländer – en och en halv dags ledighet är vad jag kan ta utan att min arbetsbörda ska bli ohanterlig, så dagen de anländer jobbar jag halva för att få undan det mest kritiska.  Spänning över stundande besök, kombinerat med jobbstress och en envis förkylning som vägrar släppa taget om mig, gör att min fokus kanske inte är överdrivet, hm…. fokuserad. Chefen blänger irriterat på mig när jag fipplar med allt han bett mig om, som jag i mitt stresstillstånd fipplar fel med.

 

Vad är det med dig, kvinna? Du är helt värdelös idag!” snäser han.

 

Jag fipplar lite till och det fipplas fel ännu mer.

 

Jamen…. Jag… Jamen, ja, okej… här då, såhär.. nä… um….

Anna! Skärp dig! Du är skräp idag! Det här är ju som att dra ut tänder!

 

Jag kan ju inte annat än hålla med och rycker uppgivet på axlarna och felfipplar lite till.

 

Mm, det har du nog rätt i,” svarar jag, ”okej, jag ska skärpa till mig, ge mig en minut, jag blir flaxig när du stressar på mig.”

Bli inte sådär tjurig nu!

Nä, du har rätt, jag har tankarna på annat håll,” medger jag.

Det skiter jag i! När du är här ska du vara på hugget!” säger han skarpt och blänger lite till, sedan tillägger han i ett lite mjukare tonläge, ”jag är inte van att du är skräp, det är därför jag blir arg.

 

Det är ju ändå en komplimang, eller så väljer jag i alla fall att ta det. Till slut har jag lyckats fippla rätt och alla siffror och rapporter ser ut ungefär som de ska och Chefen himlar med ögonen åt mig när jag äntligen ordnat det han bett om otaliga gånger under morgonen, och muttrar ”ha en bra helg”.

 

Ja, det ska jag – jag ska ha en KANONHELG! Kastar mig på bussen hem, för Pappa och Styvmor landade och tog sig till min lilla Skokartong-Ljuva-Skokartong mycket snabbare än jag trodde, så de har redan varit på plats några timmar. Nyckeln fick de hämta hos grannen, så de har druckit kaffe, packat upp och gett sig ut på promenad och lunch när de väntar på mig. De är fortfarande ute när jag kommer hem. Jag ler när jag ser Pappas skor och Styvmors stövlar i hallen. I sovrummet står deras resväskor och i köket noterar jag nöjt att de fått kaffet som jag laddade bryggaren med innan jag drog till jobbet, och på mitt lilla köksbord ligger en hög presenter till mig och Lillapan.

 

En av dessa presenter är inte inpackad. Det är ett bäddset. Med älgmotiv. ÄLGMOTIV! Jag blir lite kall inombords och börjar genast träna på hur jag ska verka tacksam över denna gåva (”ååååhhh vad fina!”) – är det inte svårt nog att hitta en bra karl, ska jag nu även bädda med älglakan? Förförelsekonstens drottning! Att få sig ett nyp när man bäddat med de här kan nog bli en rätt bra utmaning, gissar jag. Där står jag, och när jag en gång för alla därmed slutit fred med det nu oundvikliga faktum att jag kommer att förbli singel i alla mina dar, inser jag när jag läser på förpackningen att det är till ett singeltäcke. Ah! De är till Lillapan. Puh. Då kanske det finns hopp ändå – självklart är det ju bara älglakan som står mellan mig och Happy Ever After med Drömprinsen, perfekt som jag är, eller hur? Hm. Jaja. Dags att byta ämne här, tror jag.

 

Jag tar ett glas vatten och upptäcker att i diskhon ligger diskborsten som plötsligt är kolsvart. Vad nu? Jag har ju ändå kännt honom i 36 år och 8 ½ månad, så jag förstår ju genast att min käre far varit i farten, men VAR han varit i farten är inte helt klart. Kaffebryggaren ser hel ut, så det är inte den han lyckats slå sönder och skrubbat kaffesolk. Har han varit i sopkorgen? Nä, inte det heller, konstaterar jag. Jag kollar även fönsterbläcken, men nej, där har han inte varit igång heller. Jag har ju ändå gjort en kraftansträngning för att se till att det är städat och i ordning, så vart han varit och skrubbat, det är jag inte alls på det hela med. Jaja.

 

Så hör jag nyckeln i låset och så är de äntligen där, mina kära gäster som jag väntat så mycket på. Pappa är sitt vanliga jag – glad, högljudd och otyglad. Styvmor är också sitt vanliga jag – snygg, piffig och leende, och himlar med glittrande ögon och blinkar åt mig när Pappa drar första fula skämtet av många denna helg.

 

Min far är en man som i alla avseenden har endast ETT läge.

  • En hastighet: bottengas.
  • En volyminställning: högt.
  • Ett humörsläge: tokglad.
  • En sorts skämt: icke rumsrena.
  • Ögonen enbart en glans: glimten.
  • Hjärtat ett enda beståndsämne: guld.

Summa sumarum: jag avgudar min dåre till far.

 

Diskborste-mysteriet får jag förklarat för mig. Genom luckan har han skymtat folie och tänkt att nu har Anna bakat en kaka. Han har kännt mig i 36 år och 8 ½ månad, så man kan undra hur han kom till den slutsatsen, men han har kanske blandat ihop mig med min mor, fru nummer ett? I alla fall. Ugnen använder jag i princip ALDRIG. Möjligtvis som förvaringsutrymme. Någon gång använder jag den när jag och Lillapan gör pizza och det där med att göra ren den har jag kanske haft en något avslappnad inställning till. Där har han i alla fall varit in och gett sig på smält ost och annat som drypt ner från de fåtal tillfällen jag använt ugnen under de fem år jag bott här. Han måste ha skrubbat som en vilde…. Eller vänta… Han måste ha skrubbat som….. min pappa. Nu har jag i alla fall en gnistrande ren ugn. Bonus!

 

Pappa är i England, men han går på svensk tid (fråga inte varför), så klockan sex på morgonen är han igång – nu har vi ju haft sovmorgon. VA? VADDÅ? KLOCKAN ÄR JU SJU!! SKA VI SOVA BORT HELA DAGEN ELLER? Styvmor påvisar ett tålamod som antyder att hon bör helgonförklaras när Pappa tjoar runt, skramlar, brygger kaffe, sjunger (ja, det gör han – mest Elvis, men även lite Roy Orbison kommer med i repertoire’n) och är igång. Han fixar, han donar, han bullrar, han yr runt, han sjunger lite till (och dansar också – Elvis vänder sig i sin grav, men Pappa får poäng för tapper insats), han skramlar…. Min stubin är förlängd avsevärt eftersom jag är så glad att ha Pappa här, så jag överser det faktum att jag nu ska upp tidigare när jag faktiskt har ledigt än när jag ska till jobbet – när jag har min far här skulle jag gladeligen sätta mig och äta frukost fyra på morgonen. Ja, fast i och för sig är det inte så långt från fyra på morgonen som jag gör det nu. Pappa är ju som sagt på svensk tid. Men ändå.

 

Lillapan är förstås stormförtjust över att bli benådad från sin sedvanliga regel att stanna i sängen och läsa en bok tills åtta på helgen. Moffa är helt utmärkt tycker han och frågar genast ”Mamma, snälla jag kan ha Moffa på mitt rum” istället för Mamma när de är här. Ja, alltså, han typ ser Moffa som ett husdjur – kan han ha honom i sitt rum? NEJ! Det finns gränser. Mitt barn måste sova om nätterna och inte chock-vakna när Morfars ADHD tar vid. Man behöver inte hoppa upp i London enbart därför att man i Stöpa just då går till älgpasset i denna stund. Lillapa och fader tycker jag har fel, men jag står på mig. GRÄNSER. Jag söker stöd hos Styvmor och frågar Pappa om han skulle vara på svensk tid om han åkte till New York också? Styvmor nickar. Hur skulle det vara då?

 

NEW YORK? VARFÖR DET? VAD SKULLE JAG DIT OCH GÖRA?

 

Okej, argumentet spricker.

 

Efter morgonbestyr beger vi oss ut, men inte förrän Pappa tagit sopkvasten och toksopat (som sagt, han har ett läge: bottengas,  och detta inkluderar sopande) trappan. När han toksopat sig ut på trottoaren och börjar arbeta sig uppför gatan ger jag Styvmor ett vädjande ögonkast och tillsammans får vi stopp på honom. Men visst, jag har gatans prydligaste trappa och framgård just nu, det kan inte förnekas.

 

Hela helgen blir jag och Lillapan bortskämda – bortom presenterna de kom med, blir vi bjudna på mat, fika och fler presenter när vi är ute på vift. Jag och Styvmor tar promenader varje dag – delvis får att få lite motion och hålla igång (vi är bägge beroende av regelbunden motion) men delvis också för att få en paus från Moffa och Lillapa som tillsammans bildar en tornardo av energi och volym. På kvällarna när Lillapan lagt sig ser jag, Pappa och Styvmor på komedier och myser. Det är helt underbart att ha dem här.

 

Lillapan gör ett sista försök sista kvällen de är här: ”snäääääääälla kan jag ha Moffa på mitt rummet?” Nej, är svaret. Det går inte. Du får ha Moffa när vi är i Sverige över jul istället, jag släpper av dig i Stöpa då, så kan ni två väsnas så mycket ni vill. HUR mycket ni vill, och NÄR ni vill. Lillapan skiner upp.

 

Det betyda jag och Moffa kan ha wake-up time fem o’clock?” undrar Lillapan glatt, “det betyda du inte är där och är grumpy, och jag och Moffa kan vara vaket när vi vill? ”

 

Det kan du slå vad om,” ler jag, “men du kan nog väcka Moffa redan FYRA, det kommer han bara tycka är roligt,” tillägger jag nöjt.

 

Moffa, det kan du ha. Jag släpper av Lillapan när vi kommer hem till jul, han ska få vara på någon konstig tidszon (typ Indonesien) och jag ska se till att han får upp dig.

 

Finaste Pappa, du är ett original du. Och bäst i världen, helt jävla tokbra är du.

 

Din Dotter

(Eller ”Belsebub” som du brukade kalla mig.)

Publicerat i - - -